– ja, vi står ju där. Ibland är det tydligare än annars. Jag satt ute och tänkte på det, den där tydligheten. Lite längre fram på sommaren, en väldigt varm och lätt svettig kväll, vi tog våra koppar och den lilla assietten och gick uppför en trappa som inte längre används, och satte oss vid ett litet bord, maken och jag. Och efter oss kom två glada värmlänningar och en ännu gladare söderkis, från den tiden det hette så, och ene värmlänningen sa – ‘finns dä nöen söm vill tale engelska mä Kreinheder här?’, så jo då, det fick vi väl göra. Och snart, alldeles snart, är det bara maken och jag kvar i båten s a s. Blandad metafor, jag vet.

Och jag vet att åren går, fast jag inte riktigt förstår det. Jag ser ju bilderna så tydligt. Fast den mycket långe, mycket mörke mannen har lagt ifrån sig den ständiga pipan. Och dagarna är mycket få.

Annonser