man glider ner i. Man=jag. Dagen börjar som vanligt, fast jag drömde att jag var på utflykt med de tre musketörerna, även om jag aldrig läst boken. Nå ja. Och när gröten är halvfärdig och téet bryggt, går jag som vanligt uppför trappan och hämtar maken. Innan maken blev sjuk så stod jag nedanför den trappa vi levde med då, och ropade i stället – ‘frukosten är klar’. Det har varit rutinen sen Hannibal gick över Alperna, alltså. Jag tror att maken ordnat frukost två eller möjligen tre gånger under alla dessa år. Inte problematiskt alls, jag var ju morgonpigg när vi träffades, och det var definitivt inte han. Han hade dessutom sorgliga frukostvanor på egen hand.

Så jag flyttar gardinen, öppnar balkongdörren och säger ‘god morgon’ och hjälper maken sätta sig upp och börjar ta på honom strumpor och skor och glasögon. Och då säger han – vilket alla andra förstås skulle anse totalt oskyldigt – ‘är det frukost nu?’ och jag fräser att det är klart det är. Och han ska förklara sig med att han ju inte vet vad klockan är, och jag tycker att det spelar ingen roll alls, när jag kommer så är det frukost. Varför skulle jag annars vara där? Och så har dagen börjat fel. Min trötthet är så påtaglig, jag har inga marginaler, om jag nu nånsin haft några.

Jag är så trött av alla dessa detaljer, som jag håller ständig koll på, och jag är visserligen medveten om att jag bitvis har kontrollfreaktendenser, men det är också så att det bitvis är nödvändigt för att vi ska ha ett rimligt liv. Jag kan aldrig lita på att maken kommer ihåg nånting, bokstavligen, för det händer att han hinner glömma början av en mening, när jag är i slutet.

Men det oväntade händer här också. Det ringde på dörren, en nära vän stod utanför och vi har haft ett trivsamt förmiddagsfika, tacksamhet för detta.

Annonser