– ingen avlastning. Då är statistiken 50 / 50, dvs tre gånger beviljat, tre gånger avslag i år. Och jag hade på något sätt känslan att det skulle bli så.

Och jag försöker samla ihop mitt tålamod, jag försöker också låta bli att förakta mig själv för att jag inte hittar tålamodet riktigt som jag ville. Detaljerna skaver. T ex matsituationen. Maken – med sin goda uppfostran i botten – har alltid väntat, så att man börjar samtidigt. Numer kastar han sig över den mat som ställs fram, han hinner alltid till slutet av sin gröt och sitter och klingar i tallriken, när han tar de sista mjölkdropparna, när jag precis börjar. För jag måste ju bre hans smörgås också, så jag hamnar efter redan från början. Och på kvällen hinner han i det närmaste sluka sin skinkmacka innan jag har hunnit fixa dom små kexen med ph cheese, och det är detaljer, oviktiga detaljer, men dom nöter. Och det här att 99% av tillfällena vi ska äta och maken ställer sig framför bordet, och jag får säga -‘lite till höger’, för annars hamnar han helt snett. Och han minns det inte, det är nytt varenda gång. Det är mannen som kan rabbla varenda kungligt valspråk från Gustav Vasa och framåt. Minnets förunderliga vindlingar.

Jag tror inte någon kan förstå vad det betyder att ibland få äta mat utan att ta hand om någon annan. Jo, jag vet att man gör det när man har barn. Jag har fött och fostrat fyra. Men jag bara fortsätter, och här finns ingen potential för förändring=förbättring. Hos mig heller.