– jag vet. Och det hjälper inte. När maken lagt sig gjorde han en kommentar om en detalj i rutinerna, och jag blev förvånad och sa att vi brukade göra så. Men han sa, som den mest självklara sak i världen, att han hade sagt till personalen på boendet att det skulle göras på ett annat sätt. Och jag blir förstås omotiverat irriterad, dels för att han inte alls vet hur vi gör/har gjort så många gånger, dels för att han drar upp boendet igen. Dessa tillfällen, förra året blev det tolv nätter och i år har det varit hittills sex nätter, så särskilt ofta är det inte.

Och jag inser att min starka reaktion beror på att jag vet hur illa han tycker om att vara på avlastningen och att jag känner mig skyldig, som ändå framhärdar i detta. Det finns så många kolliderande känslor i det här. Ingen av oss kommer att vänja sig.

Sen hörde jag en fågel som sjöng när jag stod ute i mörkret. Det var mycket vackert. Rimligen en sorts aning om vår. Eller också var det en neurotisk fågel som hade ett osunt revirhävdande på natten.