– är det väl. Vackert. Och jag tycker om våren, det här att jag nyss hörde på nån nyhetssändning, att våren numer kommer två veckor tidigare än för hundra år sen, inte vet jag. Kan så vara, men jag har flyttat femtio mil söderut jämfört med födelseorten, så det är också annorlunda. Och jag har ändå inte ett hundraårsperspektiv. Än.

Och tiden snurrar fort. Jag tittar på den lilla pappersalmanackan och inser att jag kanske i morgon ska fundera lite på svärmors födelsedag, vi blir möjligen sexton personer. Om jag lagar mat och fryser in i början av nästa vecka, så kan jag gå avslappnad sen. För i slutet av nästa vecka gör vi en liten utflykt, maken och jag, och om kommunen får till det, så kan det bli avlastning v 17, så v 18 är liksom laddningssträckan för ätandet. Jo då, jag andas lugnt. Jag vet att jag klarar det här. Sen vet jag också att när det hela närmar sig, så kommer maken att ha en hel del frågor och synpunkter, och det är då min riktiga stress slår till. Det är då det är bra att veta exakt vad jag gjort och vad som behöver göras. Den där osäkerheten han alltid har att jag ska klara den givna uppgiften, den gäller det att mota i grind s a s.