– ja, nu ignorerar jag totalt repliker av typen – ‘lite?’, för nu menar jag när jag sovit en stund på dagen. Då tar det en stund innan jag är det vanliga soliga jaget, s a s. Och hungrig är jag alltid i det läget. Också. Och maken har, trots alla års vana, inte lärt sig att det inte är läge att skämta till det där och då, han tycker alltid att jag ser lite skojig ut när jag vacklar upp. Men den här gången nöjde jag mig med att långsamt skala en apelsin. Och han gick och vilade, så friden återvände.

Frånsett att innan jag kravlat mig upp hördes plötsligt ett enormt slammer och maken undrade förstås vad det var. Det undrade jag också, men jag kunde inte alls räkna ut vad det var, jag hade inte riktigt finkalibrerat hörsel och avståndsbedömning där i sömndimman. Fast när jag kom ut i köket visade det sig att det var bottenplattan till kakformen, som hade stått och torkat och ramlat på den också torkande kaffefilterbehållaren och bådadera hade ramlat ner i diskhon och rullat runt där. Ett ljud jag inte var bekant med innan.

När vi drack té sen sa maken – ‘det fanns nån som hade ett jättekonstigt förnamn och som hade nån teknisk firma, du kan inte veta vem jag menar?’, och jo då, det kunde jag. Jag var där en gång på den tekniska firman på nåt företagsbesök. Firman hade fått hjälp av en industridesigner och skulle nu visa upp resultatet. Och mannen med det konstiga förnamnet höll en väldigt, väldigt entusiastisk presentation över hur epokgörande det här samarbetet varit och hur glad han var och sen skulle resultatet avtäckas. Och jag lovar, det var en liten grå låda, kanske 15X12 cm med en knapp på. Och det var det både före och efter. Knappen såg lite olika ut. Jag trodde först det var nån sorts skämt och tittade lite under lugg på dom andra, men alla såg väldigt allvarliga ut. Så jag höll till mig.