torsdag, 31 december, 2015


– och jag tittar förstås nästan alltid för sent, för när jag hör ljudet har ju glittret redan dött ut. Men jag har sett ett par raketer. Det återstår att se om det finns några kvar om en halvtimme.

Och maken fick en knapp matsked baileys till ostbågarna och chipsen och han tyckte det var trevligt. Nu ligger han i sängen och gardinen är inte fördragen i sovrummet, han tänkte att om det dyker upp något fyrverkeri just där, så ville han se det. Jag kan bara hoppas för hans skull. Och jag är förstås väldigt tacksam att vi kommer från ett sammanhang där oregelbundna smällar just betyder rätt stillsamma fyrverkerier.

Och jag skickade bild på våra chips&ostbågar till Äldste, dom hade ätit rådjursfilé och hasselbackspotatis med rödvinssås och amarone till, lilla nästminsta hade varit förtjust (ja, minus amaronen då) och lilla minsta hade ätit välling innan och var inte så intresserad av rådjuret.

Och nånstans under kvällen fick nånting i datauppkopplingen fnatt, men när jag startade om routern så var vi med på banan igen. Nu får jag snart gå och hänga i fönstret i Yngstes fd rum, där brukar man se bäst. Och dessutom höra kyrkklockorna.

– som jag ju gör i princip, det är bara när datoruppkopplingen trasslar som jag låter bli, men då är man ju väldigt väldokumenterad. Jag skulle kunna titta vad som egentligen hände året som snart gått. Men jag gör inte det, jag samlar ihop vad jag faktiskt minns i stället.

I början av året bodde Yngste med oss, han hade lite otur med timing när det gällde jobbsökeri, men sen lossande det och han åkte härifrån efter mitten av april och lyckades fixa ett andrahandsboende, som han försöker ta sig från. Inget större fel där, men han skulle vilja bo för sig själv, han har ju gjort det i flera år och man vill ha sina egna saker omkring sig. Han har varit här flera gånger, rara han, och det roligaste var nog när han hyrde en bil för att hämta en del saker, och maken blev överraskad när han dök upp.

Och flera gånger har vi dragit ut skivorna i stora matbordet och klämt in så många som möjligt av familjen, Äldstas familj har sovit över här, antingen på väg söder ut eller på hemvägen, så roligt det har varit. Jag tycker så mycket om när jag står på morgonen och plockar fram frukost och någon av dom söta dotterdöttrarna försiktigt kommer nerför trappan.

Och jag fyllde år och blev oväntat uppvaktad av rara människor. Det var fint och jag var tacksam. Och maken fyllde också år, ett halvår senare som vanligt, och han ville först bara ha närmaste familjen här, men på ett sent stadium sa han att det vore OK om det kom lite fler. Och det gjorde det. Det blev en väldigt fin och glad dag.

Och sen var det förstås den lilla sammankomsten för närstående vänner som skulle träffas just i vår lilla stad i slutet av april. Det var rätt mycket administrativt och praktiskt att pyssla med, planering och handfast matlagning och dukning och diskning. Och jag fick hjälp. Det var jag väldigt tacksam för, på många plan. Jag är inte så bra på att be om hjälp, men femtio personers praktiska angelägenheter kräver mer än en stackars trött kvinna. Makens vardag skulle ju fungera också, som vanligt.

Och kommunen skramlade ihop sex tillfällen då maken var på avlastning, det var lite för glest för att det skulle vara riktigt bra för mig. Yngste tog ansvar för maken vid ett tillfälle när han bodde hemma, tacksam för det var jag.

Och självklart blev det också många tankar här i höst, när vi var på en rutinkontroll med maken och hans blodtryck var för högt och behövde tas om hand. Hittills har åtminstone medicinen verkat fungera, dvs ingen av dom kilometerlånga biverkningarna på lappen i asken, har synts till.

Och jag fiskade upp en kusin ur glömskan, det var roligt och jag hoppas vi kommer att träffas under året som kommer.

Och jag vet förstås inte alls vad året framför mig kommer att innebära, ingen vet sånt, men jag har inte så värst många planer eller förhoppningar. Nyårslöften har jag aldrig ägnat mig åt, men jag tänker att jag ska försöka att ta upp promenerandet igen och så ska jag försöka kamma mig varenda dag. För det fuskar jag med, faktiskt. Jag tar tag i nattens fläta och sätter kanske upp den med ett spänne, och det tror jag att jag ska ändra på. Att ta hand om mig själv åtminstone på det enkla planet.

Och det jag hoppas, det är förstås att vardagen ska fungera som vanligt. Att maken ska orka ungefär som nu. Att jag själv ska kunna ställa mig upp varje morgon och tacka Gud för den nya dagen och be om beskydd för det som kommer, för mina nära och för dom längre bort och för dom jag inte förstår mig på. Att jag ska kunna visa kärlek.

Ett nytt år är förstås en konstruktion, men vi behöver avslut och startpunkter – så allt gott för det nya önskar jag alla som läser här. Jag är väldigt tacksam när jag tänker på er.

om sin lycka än.  Jag blev så uppiggad av det vackra morgonvädret och den nästan totala stillheten när jag cyklade till maxi att jag gick loss på både chips och ostbågar.

image

Min tumme är normalstor  om någon undrar.  Och jag stod en liten stund och höll i en sån där pytteliten dyr chokladask,  men jag insåg att alla dessa skumtomtar och pepparkakor som jag konsumerat har lagt sig bekvämt tillrätta runt min personliga ekvator och det behövs inte mer nu.  En annan dag går det bra,  men inte när vågen tippar så pass uppåt som just här och nu.