tisdag, 29 december, 2015


– jag sitter och funderar över fenomenet Facebook. Och nu vill jag förstås säga att jag har i princip bara väldigt vänliga och trevliga vänner där också. I princip. Det händer då och då att det swishar förbi nåt resonemang där folk ganska tydligt går in för att missförstå varann, att ha så få nyanser som möjligt, att inte tänka två centimeter till, det händer.

Och jag är själv rätt restriktiv där, lägger sällan ut bilder vare sig på mig själv eller barnbarnen, dom rara fotogeniska, men jag gör inte det. Däremot visar den här årsberättelsen som fb så tjänstvilligt gör åt en, att jag tar bilder på mat jag knölat ihop då och då. Ja ja, det är sällan femton konstiga ingredienser, så det kan väl inte störa nån, tänker jag. Alla fattar väl ändå att jag äter.

Men jag funderar över varför folk kan tänka sig att skriva saker som jag hoppas att dom verkligen inte skulle säga irl, det blir ju knappast bättre av att man framför det i skrift. Om man nu själv lyckats med t ex viktnedgång (ett exempel Hegge) – inte frågar man då andra om dom lyckats gå ner i vikt? Sitt egna lilla liv kan man väl delge det man vill av/om, men rimligen får andra vila i frid utan att man ska ta reda på hur dom har det. Så där i en viss offentlighet. Tänker jag.

Och nu hoppas jag att min enorma fallenhet för vintersömn ska ha avtagit i morgonens ljus. Det ska visst ha blivit ett par minuter ljusare nu. Kanske tillräckligt för att jag med entusiasm ska stå utanför maxi vid åtta.

– men jag ger inte upp, en annan dag kommer det att bli. Och jag har tittat efter ugnsformar i mindre rektangulär form, apropå köksprylar, som skulle vara lagom för två laxbitar eller så. Runda formar är bra till mycket, men just där känns det lite fel. Så jag gick ut till porslinsaffären vid torget och genast innanför dörren hade dom en lagom på ett bord, den fanns i svart eller grönt. Fast bredvid fanns en vit av annat billigare märke, lite åttkantig, dvs hörnen var avkapade, men precis lagom storlek och dessutom kunde jag köpa den lite större och få båda för samma pris som den första. Det är klart att det var en bra deal. Så jag betalade och damen bakom diskan lade dom i en kasse och skulle räcka den till mig när handtaget lossnade och formarna gick i golvet. Jag var lite lättad att det hände henne och inte mig, faktiskt. Och hon hämtade dom två kvarvarande och lade för säkerhets skull i en plastkasse, som jag bar hem försiktigt.

Dvs på vägen stannade jag till hos Bra Grannen och satt en lång stund där och pratade om Julen och livet. Trivsamt. Och sen tog jag, fortfarande försiktigt, min kasse och gick hem. Och nu har jag diskat dom och lyckats få bort dom eländiga klistermärkena. Huslighet.

– det var segt på apoteket, många nummer före. Så pass många att jag funderade på om det var bättre att gå in på systemet, vägg i vägg, och hinna köpa den lilla flaskan sherry som jag behöver till diverse såser, men jag stod kvar. Och det hade inte alla gjort, visade det sig, så det gick lite fortare än jag befarat. Och alldeles innan mitt nummer skulle upp så kom Bästa Grannen in, typiskt. Vi hann byta fem ord ungefär.

Och så köpte jag lite samisk skinka och sen blev det biblioteket. Där sprang jag på en mycket trevlig kvinna, som jag inte sett på länge, jag var i princip hennes högsta chef för länge sen. Så vi blev stående och utbytte lite tankar kring livet, hon hade opererats för tarmcancer i somras och det är ju en resa. Förstås.

Och sen cyklade jag hem och gjorde cannelloni med spenat- och ostfyllning, så gott, och eftersom maken är skeptisk till helt vegetariska alternativ, så tog vi det näst sista av julskinkan. Det sista strimlade jag och frös in i en liten påse, som en möjlighet att förvandla en minestronesoppa framöver.

Och bakstenen som jag tittade på var ‘tillfälligt slut’.