söndag, 27 december, 2015


men jag funderar på att köpa en baksten. Svärdottern har ju en. Och det där brödet som jäser tre gånger – makens mormors recept – blir verkligen så bra. Inget fel på det jag bakat i vanlig elektrisk ugn heller, men det var ännu bättre i stenversionen. Underliga saker man letar efter på nätet, typ. Så nu kommer jag att få sån reklam ett tag, jag köpte ju kalsonger till maken häromsistens och har fått skåda kalsongreklam i alla möjliga sammanhang, så bakstenar blir en välkommen omväxling.

Vi fick en box Molin-filmer förresten. Så i dag avnjöt vi Saxofonhallicken, det var egentligen meningen med den där om snöröjning, men det blev som det blev, och hur som var han rätt genialisk, Molin. Det är en konst att kunna berätta en historia så där. Sen är det en annan sak att det är sanslöst att se frisyrer och miljö från 1986 eller så. Jag har aldrig ägt hårsprej själv, men vilka mängder det måste gått åt.

runt huvudet i dag, så har det varit. Och då är jag tacksam när det ändå blir mat, skinka – var sin tjock skiva som egentligen skulle badat i sherry ett tag, men av lite olika skäl fick den lite konjak i stället – och sen tar man ovispad grädde och lite curry och lite tomatpuré och rör ihop och häller över och så in i ugnen så det bubblar ihop sig. Sen kokade jag potatis och brysselkål och blandade ihop vanlig grönsallad.

Och till kaffet åt vi lite fruktkaka.

Och sen vaknade jag mitt i reprisen av Downton Abbey. Så det har varit en väldigt avslappnad dag.

Och jag fick en SvD i facket i morse, och där saknades kulturdelen. Ja ja. Men konstiga resor erbjuder man, inte vill jag åka till Sibirien, ens om det står att när resan går är det som varmast och vackrast där, hua.

det här med kyrkan i dag. Det hade inte snöat så förfärligt mycket, några centimeter, men det regnhaglade nyss och det känns inte så stabilt som underlag. Och sen känner jag mig inte så stabil heller. Jag vet inte varför, men jag är rätt slut nu. Jag vaknade lite före mobilen och kunde stänga av den, men sen lyckades jag inte ta mig ur sängen förrän efter en halvtimme. Totalt slut.

Och då ska man nog inte pressa sig till aktiviteter. Jag vet att det ibland fungerar så att kommer man bara iväg, så hjälper det. Men jag vet aldrig riktigt var gränsen går, den där som skiljer från positiv aktivitet och där man springer in i kakelväggen. Jag känner mig lite feg, som inte försökte iaf. Å andra sidan har jag mycket livliga bilder i huvudet på hur det blir att köra av vägen med maken och så tillkalla hjälp och alltihop. Katastroftankar är inte till hjälp alls.