– jag tog mig upp och stod på maxi sju minuter över åtta iaf. Och gick till leksakerna och stod och mediterade lite lätt. Då sa en man – ‘handla till barnbarnen?’ och jag svarade att så var det. Och det händer att jag själv kan säga saker till folk jag inte känner i en sån situation, men han fortsatte – ‘hur är det med maken nu då?’ och jag svarade artigt att han kämpar på, tack så mycket, och att det är som det brukar. Ja, hälsa så mycket, sa den obekante, vi hade ju mycket med varandra att göra i samband med N. Ja ha, ja, det sa ju inte mig så himla mycket och jag hade inte nerver att fråga vem i all världen han var. Men det var väl rart tänkt. Det där att alla tror sig vara så välkända, bara för att dom känner igen mig, kan irritera mig.

Och sen köpte jag dansk plast, dvs lego. Nån sorts duplo med djur till lilla minsta och sen funderade jag till nästminsta, men hamnade på en låda med olika fordon. Jag tänker – lilla söta jättelockiga hon, hon ska lära sig använda motorsåg, köra traktor och skjuta älg, nog ska hon ha ett brett utbud lego också, inte bara den rosa varianten.

Nu ska jag slå in paket, jag vet att det tar mycket längre tid än man tror. Förr brukade jag skjuta upp det tills allt annat var gjort. Det var segt, minns jag.