onsdag, 23 december, 2015


– faktiskt. Tyvärr. Den där ischiasen, som jag hållit hjälpligt i schack under dagen med stretch och tänj, ville inte alls vara samarbetsvillig här på slutet. Det blev rätt illa, så pass att jag undrar hur det ska gå i morgon med alla planer och allt åkande hit och dit. Men det får lösa sig då. Men maken blir då alldeles stressad – vilket inte alls hjälper upp min situation – han kan t ex inte ta enkla instruktioner av typen ‘gå in till sängen och vänta där’, för han glömmer början av min mening innan jag hunnit till slutet. Det är riktigt jobbigt för oss båda.

Nu ligger han ner iaf och jag har stulit en av hans värktabletter och hoppas hinna somna innan den ger upp igen. Och det här är inte roligt att hamna i när Yngste är hemma, jag skriker en del.

Dessutom skulle Yngste stryka sina byxor och då gav strykjärnet upp och spottade ur sig rostvatten i mängd på hans ljusa byxor. Nu har jag tagit bort rostfläckarna (hoppas jag) och dom hänger och torkar. Han rotade fram sitt eget strykjärn ur en av sina lådor och så får vi se om det vill i morgon.

julskinkan.  Klart godkänt resultat.  Den är inte griljerad än,  men det är ett projekt för morgondagen.  Och spenatpajen går inte att testa,  det skulle se lite besynnerligt ut,  så där får jag leva på hoppet. 

Och Yngste tittar på hockey på min dator.  Det är petigt att vara hänvisad till mobilen för min del,  men är man en god mor så.  Fast jag har tjocka fingrar,  tydligen.

– gott och rikligt. Och hennes köttbullar ÄR väldigt goda och mycket rundare än mina, all heder åt henne. Fast det blir lite bisarrt när hon inte hör vad maken säger och han inte märker det. Nå ja.

Och Yngste är på väg till Tvåan och jag har tagit fram spenat som ska tina till den traditionsenliga pajen (så har vi det hos oss, ingen lutfisk, men spenatpaj, så kan en tradition också se ut) och skinkan ska väl så småningom börja sjuda.

Och dagens mycket negativa – på väg ur bilen såg maken att det låg en död mus på trottoaren. Uäck. Och jag är fast övertygad om att det finns levande kamrater i närheten då och det beror med till visshet gränsande sannolikhet på folks oacceptabla sätt att hantera soporna. Man kan inte lägga matsopor i kärl som inte har lock, dvs där andra redan lagt för mycket. Då dras maten ut av skatorna och finns på marken och då kommer gnagarna.

– typ.  Det låg ett stort och vackert kuvert till maken i lådan i dag.  Han fick öppna det och sitter nu och gläds.
Väldigt mycket tack till Granntanten med familjen – jag blev också glad förstås.

image

Det är tåg,  många tåg.  Han är djupt koncentrerad där. 

– jag tog mig upp och stod på maxi sju minuter över åtta iaf. Och gick till leksakerna och stod och mediterade lite lätt. Då sa en man – ‘handla till barnbarnen?’ och jag svarade att så var det. Och det händer att jag själv kan säga saker till folk jag inte känner i en sån situation, men han fortsatte – ‘hur är det med maken nu då?’ och jag svarade artigt att han kämpar på, tack så mycket, och att det är som det brukar. Ja, hälsa så mycket, sa den obekante, vi hade ju mycket med varandra att göra i samband med N. Ja ha, ja, det sa ju inte mig så himla mycket och jag hade inte nerver att fråga vem i all världen han var. Men det var väl rart tänkt. Det där att alla tror sig vara så välkända, bara för att dom känner igen mig, kan irritera mig.

Och sen köpte jag dansk plast, dvs lego. Nån sorts duplo med djur till lilla minsta och sen funderade jag till nästminsta, men hamnade på en låda med olika fordon. Jag tänker – lilla söta jättelockiga hon, hon ska lära sig använda motorsåg, köra traktor och skjuta älg, nog ska hon ha ett brett utbud lego också, inte bara den rosa varianten.

Nu ska jag slå in paket, jag vet att det tar mycket längre tid än man tror. Förr brukade jag skjuta upp det tills allt annat var gjort. Det var segt, minns jag.