Tigerliljan's Weblog

att jag aldrig levt samma sorts liv som min mammas väninna, hon som varje Jul skulle diska varenda glas och kopp och tallrik i hemmet, att inte tala om putsa varenda liten sked, och dessutom fylla den mycket eleganta arkitektritade öppna spisen (hopplös att elda i f ö) med en armé tomtar och diverse annat pyssel. Fast jag har gjort mer åt det yttre förr i världen.

Men just nu finns det flera dukar med julanknytning här i hemmet och i morgon ska jag sätta upp diskreta julgardiner i köket och veckla ut julgranen också. Och krubban ställs fram, Jesusbarnet läggs inte i förrän på natten.

Och alltihop skulle vara lite lättare om inte ischiasen bråkade. Men jag tänjer och tänjer och det hjälper. Just då iaf. Sen börjar vi om.

om jag ska sätta klockan i morgon eller inte. Det vore ju praktiskt att komma igång förstås. Yngste är ute sent i kväll, han skulle träffa en kompis och titta på sen hockey. En del beror förstås på hur natten blir, och det vet jag ju aldrig.

Och så är det lunchen med svärmor. Rimligen hinner jag koka skinkan efteråt. Och jag är fortfarande irriterad över att trots att jag ganska nyss sa ifrån att tider ska helst överenskommas med mig, så struntar hon i det. Och maken blir så himla förvirrad när han ska diskutera sånt. När jag pratade med Äldste om det, sa han att så har det egentligen alltid varit, och det kan han ha en point i. Det beror inte enbart på makens sjukdom. Och jag har å andra sidan alltid varit ganska strukturerad.

Om jag nu lägger mobilen bredvid mig så kan jag iofs stänga av den, om det skulle verka omöjligt när jag är uppe med maken, för då vet jag om jag har sovit så vidare värst. Det skulle vara underbart om det inte regnade riktigt så här mycket, men jag är tacksam att slippa halka.

där lite.  Det händer när man somnar.  Och nu har Yngste slagit in sina julklappar.  Så långt har jag inte kommit än.  Och i morgon ska vi äta lunch hos svärmor.

Och snart ska jag ta fram skinkan och lägga i rent vatten,  det kommer att se likadant ut som förra året.

Det är upprepning,  en del av livet.  Och i morgon kommer jag att hitta julklappar till småflickor.

– äntligen, som vi brukar säga. Faktiskt. Och jag har hängt en maskin tvätt och ska väl ta tag i dammandet. Det låter kanske som om vi har enorma mängder damm, men allt beror ju på vad man jämför med, och nu ska det befintliga bort, tänker jag.

Och svärmor, som i söndags annonserade på att hon ville bjuda på ‘mina goda köttbullar’, som hon sa, har nu ändrat sig. Hon hade bokat tvättstugan och då så. Maken och Yngste får väl äta mina, fullt ätliga, köttbullar i st.

Och så ska jag gå och handla lite. Det var ju det här med julklappar till sondöttrarna. Och tobak till mig själv. Och lite annat.

Och i bilderna på fb dök det upp som förslag förra årets bild från 22 dec och det är det bleksiktiga skinkan som ligger i vanligt vatten där på kvällskvisten. Det lär bli likadant i år. Upprepningens charm.

att sova i morse. Dessutom var det så himla roligt att Yngste kom hem, tåget var exakt i tid, men det var ändå lite sent, 22.41, och sen skulle det ju pratas lite och tas fram en mycket enkel macka och så, så klockan hann ticka i väg. Sömn blev en bristvara.

Och jag är irriterad över dom stackars julkort jag ändå fick i väg. Värdinnan hade fått sitt när jag kom dit i onsdags. Yngste hade inte fått sitt i går ens. Men svärmor hade fått – tre kvarter bort iofs – så det var väl bra. Och jag ska strax ringa till henne och säga att vi gärna kommer på lunch i dag. Eller det är kanske bättre att maken får ringa när jag väckt honom, hon litar ju mer på honom. Jag anpassar mig.

Och i dag ska jag väl lyckas damma lite.