söndag, 20 december, 2015


är kanske inte alltid min bästa gren, medges. Men nu försöker jag åtminstone att tänka att det här att få tunnare hår (vilket jag sörjer) betyder att det torkar fortare när man tvättar, och det bör jag göra så snart som möjligt nu.

Sen högg jag tag i en sån där fånig detalj – maken har en svart gummisnodd runt sin kryckkäpp, den använder han till att hänga käppen på armstödet (när sådant finns) och nu har själva resåren gett upp för ett tag sen. Det betyder dels att den har blivit onödigt lång och att den ständigt halkade ner utefter käppen och då fick maken inte tag på den när han skulle sätta sig. Och jag tog ordentligt fram ny svart resår för flera veckor sen, men själva pysslandet blev inte av. Men nu så! Klart!

Så det mest oväntade kan faktiskt ske. Och i morgon kommer en vän hit, han brukar komma med en bok till maken då och då. Och jag är tacksam att han kommer just i morgon, även om det betyder att jag inte har dammat när han kommer. Jag tror verkligen inte att han ser det dessutom. Han råkade vara Yngste lärare (religion) och gav honom underkänt, så jag är tacksam att Yngste inte är hemma i morgon. Det kan mycket väl ha varit välförtjänt, men känslorna från Yngstes sida är lite irriterade, trots att det var ett tag sen.

med champinjonsås (väldigt god f ö) och sen hämtade vi svärmor. Och nu har vi ätit Tvåans goda kakor, hon hade bakat ur Hummingbirds böcker förstås, och så prinsesstårta. Så vi var rejält mätta, kan man säga. Och hon fnissade och visade en bild på vad hon bakat när äldsta barnbarnet skulle ha med till adventsfikat i skolan, en plåt med dom mest betagande muffins med frosting i olika färger uppställda i formation. Svärsonen hade burit upp plåten genom skolan till enorma ovationer. Inget ont om dom som hade burkar med köpta pepparkakor, helt ok det också, men detta var ett konstverk.

Och sen blev hon väldigt nöjd med sina nya örhängen.

Nu vilar maken och jag ska läsa vesper, glädjas åt att Julen är på gång s a s.

– Tvåan senare och hela tiden bröllopsdagen. Jag försökte häromdagen att hitta albumet med bröllopsbilder, men det har försvunnit någon gång på vägen. Jag minns tydligt fotograferandet, för min mamma hade ordnat med fotografen, bara runt hörnet från kyrkan, där jag hade tagit bilder förr. Man gjorde det i min barndom, skolfoton förkom begränsat på den tiden. Anyhow var maken lite stressad och påpekade efteråt att fotografen nog inte var helt nykter där på söndagseftermiddagen. Men vi har bara ett mycket litet svartvitt foto från sessionen.

Sen hade jag köpt en kort slöja, som jag lite optimistiskt trodde att jag enkelt arrangerade själv. Så korkad var jag. Men vi kom till min brors hus och där fanns andra brodern och hans fru, som till all lycka var damfrisörska (som det hette då) och hon frågade hur jag hade tänkt, och jag såg väl lite blank ut så hon sa – ‘sätt dig’ och sen började hon fixa och arrangera och jag fattade att detta hade jag inte klarat själv. Maken hoppade självständigt i fracken.

Och efteråt åt vi rådjursfilé (skjuten av pappa förstås) och min nyblivne svärfar fick ett hagel i sin bit. Ja ja.