gav mig starka prokrastineringskänslor. Sen satt maken i telefon med sin lilla mamma också ett par tillfällen på eftermiddagen, det hämmade mig lite. En del av dessa samtal gäller vår gemensamma färd till Tvåan nästa söndag. Och det är inte det att svärmor skulle vara senil alls, nej, det är bara det där enorma tjatandet om exakta tider som ingår i deras familjekultur. Och jag känner mig wild&crazy som tycker att vi har ju kommit överens om att åka tillsammans och att det ska ske ungefär halv två/kvart i två, det kunde väl räcka så länge?

Så jag förstår att jag är förslappad eller nåt. Men i morgon kanske jag får en massa gjort. Och nu undrar jag om jag börjar bli som Frithiof Nilsson Piraten.