måndag, 14 december, 2015


halv tolv och jag kom på att det är måndagskväll. Dags att dra upp den alltså. Den spelar ju en liten kort snutt kvart över, en lite längre vid halv och så en ännu längre kvart i och hel timme är det hela melodin och så timslagen. Och den drar sig lite efter på en vecka. Men man måste komma ihåg att dra upp den en gång i veckan iaf, och nu är det gjort för den här veckan. Jag växlar lite mellan söndag och måndag kväll, fortfarande wild&crazy.

Och jag undrar verkligen hur mycket jag lyckas göra i morgon av det som står på den lilla listan jag skrev förut i kväll. Det är bra med listor där man kan stryka punkter. Det känns så dådkraftigt, liksom. Här sitter jag och har koll.

Fast jag stryker punkten som jag plitade ner lite obetänksamt i går, den som handlade om nån sorts trefärgat fudgegodis, man skulle använda vit choklad och ahlgrens bilar och grädde och smör och socker. Nej. Förnuftet tog överhand där.

Alla, absolut alla, behöver titta på Granntantens länkar i inlägget där jag klagar över julklappar (nej jag klarar inte att länka själv) – men det var underbart vad det finns. Klockan och kakformen tyckte jag nog var allra bäst.

gav mig starka prokrastineringskänslor. Sen satt maken i telefon med sin lilla mamma också ett par tillfällen på eftermiddagen, det hämmade mig lite. En del av dessa samtal gäller vår gemensamma färd till Tvåan nästa söndag. Och det är inte det att svärmor skulle vara senil alls, nej, det är bara det där enorma tjatandet om exakta tider som ingår i deras familjekultur. Och jag känner mig wild&crazy som tycker att vi har ju kommit överens om att åka tillsammans och att det ska ske ungefär halv två/kvart i två, det kunde väl räcka så länge?

Så jag förstår att jag är förslappad eller nåt. Men i morgon kanske jag får en massa gjort. Och nu undrar jag om jag börjar bli som Frithiof Nilsson Piraten.

– och det betyder bättre. Äldste ringde. Svärdottern hade låst in en nyckel, så han fick hasta till undsättning och passade då på att titta upp här med flickorna. Dessa betagande små människor. Och sen hjälpte han mig med det här med bank-id som jag hade lite problem med, dvs det visade sig att jag hade klarat hälften, men inte fattat det. Ja ja. Fast skrivaren var dum mot honom också. Nu fungerar den iaf, även om den vägrade skriva ut en artikel jag hittat, en som handlade om någon som delade Äldstes svärmors (G) upplevelse att komma till Sverige i tonåren, född i Afrika av svenska föräldrar. G berättade att första gången hennes bror såg snö, sa han – ‘nu har gräshopporna kommit’. Men jag skrev av länken till Äldstes svärmor i julkortet, så får hon titta själv.

Och nu ska jag, så fort jag samlat ihop mig, ringa till en sån där kilometerlång telefonkö, där jag dessutom anar att jag kommer att bli betraktad som mindre vetande. Och det är väl sant, men lite trist att bli påmind om det.