lördag, 12 december, 2015


– tror jag, ingen chokladfudge heller, sån där med lätt kaffesmak som är så god. Jag har tappat styrfart, känner jag, eller snarare känner jag att det blir för mycket för oss. Jag har ovanan att kunna stoppa i mig ett och annat om det finns i närheten, så då är det möjligen bättre att närheten inte finns. Men jag såg ett förtjusande recept på saffranskladdkaka nyss. Det beror på om det finns publik för den s a s.

Och i morgon har jag en god söndagsmiddag, som jag kan ta fram från frysen. Bra. Och nästa söndag har maken och jag bröllopsdag och vi gifte oss ju på en söndag dessutom. Fast jag vet inte om Tvåan vill bjuda på kaffe, det är ju hennes födelsedag också. Förra året åkte dom till Polen.

Men först satsar jag på veckan som kommer, stillhet och kanske en promenad efter strandkanten. Kanske någon julklapp också.

– inte av klimatkatastrofiska mått visserligen, men så där fem cm vatten fanns det på den insynsskyddade balkongen när jag tittade ut. Och det betyder att om det kommit en rejäl regnskur till så hade det kanske sipprat in genom dörrkanten. Men jag har en lång bambukäpp stående vid balkongdörren och den når jag golvventilen med, så jag kan peta bort löv och jox som blockerar avrinningen utan att jag behöver gå ut i det kalla vattnet. Så nu är det klart. Jag antar att egentligen borde gå ut på balkongen och samla ihop alla löv, så det inte händer igen. Men jag avvaktar lite, kanske i morgon eller på måndag.

Om tio minuter har jag iaf limpor att ta ut ur ugnen, det är lika bra varenda gång, doften av limpa som sprider sig.

Och det var fint att kunna cykla i solsken idag. Så efterlängtat.

– han trodde någon ringt på dörren. Och jag gick snällt ner och tittade, men det var tomt ute. Inte ens tidningen hade kommit. Till slut antog han, lite motvilligt, att han hade drömt. Och sen låg jag vaken drygt en timme. Jag har alltid haft lite svårt för namn och det har inte blivit bättre med åren och nu var det en speciell, på alla sätt, man jag grunnade på förnamnet. Vi träffades en del i det kommunala värvet förr i tiden och jag minns fortfarande när han sa – ‘ja, jag hade ju förmågan att sitta i skolstyrelsen’ när han menade ‘förmånen’, nå ja. Och han var taxichaufför och jag såg honom köra mot rött. Men jag kom ihåg hans bror, hans svägerska, hans brorsöner och t o m en brorsonson lyckades jag fiska upp ur minnet med namn och allt, men det slog stopp. Och jag gick t o m upp för att se om jag kunde hitta nån uråldrig telefonkatalog. Nej. Men en gammal länstrafiktabell hittade jag och längst bak fanns en massa kommunala människor med namn och adress, men tyvärr bara presidiet för kommunstyrelsen, inte ledamöterna, så det hjälpte inte.

Sen låg jag och försökte tänka på annat, rätt misslyckat, och sen tänkte jag på Gustav&Viktoria och sönerna. Gustav var fel, Wilhelm också – men minsann – ett mindre halleluja – karln hette Erik. Förmodligen inte i anslutning till den yngste prinsen, men han gjorde det. Den lättnaden när det slutar klia i hjärnsubstansen.

Så nu har jag, efter nån timmes lugnad sömn, kommit igång med dagen, och maken är klippt och skrubbad.