torsdag, 10 december, 2015


att jag får in den grå spannen i svalen, men det går. En sån där oval skurspann (som bara används till skinkan) som – om man tar bort en hylla – får plats precis. Längst ner, längst in i skåpet. Det blir lite mindre utrymme i lådan där jag har potatisen och morötterna, men det går. Och jag minns när jag var barn och vi hade ett träkar som den hemmaslaktade grisens delar lades i. Och jo då, mamma lade lutfisk i blöt också. Det luktade speciellt. Hunden tyckte det var underbart, när den torra fisken kom hem. Varken maken eller jag gillar lutfisk.

Men nu känner jag att jag har gjort min del av agrarsamhällets sysslor för i år. Typ.

i går kväll traskade jag ner i köket och klappade in skinkan med salt och socker, så den ligger i kylskåpet. Och efter ärtsoppan fick jag äntligen till det och kokade saltlaken och nu har den svalnat ordentligt, så snart ska jag gå och hämta den ovala grå hinken den ska ligga i till den tjugoandra. I år har jag dessutom – hoppas jag – en fungerande termometer.

Men det där med julklappar har jag inte tagit tag i än, jag läser om hur duktiga folk är, det verkar som om alla är färdiga. Det ordnar sig säkert. Och kanske lyckas jag skriva julbrev i morgon. Adresslistan finns nånstans också.

Och i dag har jag inte ätit en enda pepparkaka. Det är väl ett fall framåt, kan tänka.

i mörker och dimma. Jag vet att det hör till årstiden, men ändå. Jag gick ut efter ärtsoppan för att köpa senap på apoteket och skinka till makens kvällsmackor och det kändes som skymning mitt på dagen. Jag har nån slags idé att man inte behöver ha fönsterljusstakarna tända hela dagen, men jag börjar nästan revidera detta.

Och i morse slog jag nästan personligt rekord i sovande.

Annars sitter jag och läser Gustaf von Platens bok om Gustav V och Viktoria. Märkliga människor som G vP berättar lysande om, både om dom och om deras omgivning och samtid. Och jag vet inte så väldigt mycket om svensk historia 1905-30, den perioden hoppades liksom över, man hann aldrig med, för det var väl viktigt att lära oss nåt om WW2, kan tänka. Bondetåget har jag t ex en mycket dimmig uppfattning om, makens morfar var med, det vet jag, men om min farfar deltog har jag ingen aning om. Och man kan känna sig lite lätt häpen över dom olika varianter av familjeliv som presterades i den kungliga familjen. Och han skriver så spänstigt att jag bara jagar vidare. När jag är vaken åtminstone.

Och vi åt gruyere till ärtsoppan den här veckan också, väldigt gott till veteknäcke.