måndag, 7 december, 2015


på hela Steel Magnolias i kväll. Jag har sett den förr. Men den står på i bakgrunden, Och jag undrar förstås hur man fick till Dollys hår. ‘There is no such thing as natural beauty’, som hon så upplysande säger. Alla damerna är betagande på sitt eget sätt.

Och som så ofta, så har jag ingen direkt uppfattning om vad jag egentligen gjort i dag. Jag försöker säga mig att såna dagar inte heller är bortkastade. Man behöver inte stoppa sin egen korv, liksom. Fast ‘man’ kunde ju städa nån garderob eller så. Eller damma lite. Det finns så många sysslor.

Och av många skäl funderar jag på livets korthet, hur fort det går, hur fort det har gått. Och jag hoppas också att dom som har tagit ansvar för andra orkar med. Det här att gå gropiga vägar är inte enkelt, var och en behöver en stadig hand att hålla i.

men då hade jag somnat i soffan, jag blev lite förvånad själv, men så kan det gå när man vaknar väldigt tidigt. Och annars har det varit fridfullt, det är en lättnad när man fortfarande kan cykla utan halka eller dom små hemska vassa stenarna som man sandar med här. Men det är lite märkligt att jag, som inte hade något med det praktiska att göra i går, ändå är så trött. Det hade annars kunnat vara läge för en promenad. Jag skulle vilja se hur man har gjort om förra promenadvägen när man byggde bilvägen förbi där. Och svärmor, som skrev på protestlista mot denna väg, är nu så nöjd och tycker det ser så prydligt ut. Och där är det ju en lycka att hon inte hör särskilt bra, för eventuellt ökat buller besvärar henne inte alls.

blev det här. Tankeverksamheten som inte vill samarbeta. Självklart många tankar om den mångårige vännen som har det svårt nu, inte för att hans liv varit okomplicerat annars heller, det vet jag. Men alla dessa minnen, en mycket ung man som köpte sig en pälsmössa, en fortfarande ung man som färgade håret i en hemsk nyans, en något äldre man som var stolt far. Och ständigt omtanke mot mig. Alldeles nyss stod vi under det där taket med dungen tallar framför oss och förundrade oss över hur fort tiden sprungit iväg med oss. Den gör ju det, tiden, och sen händer det att det bara är en liten stund kvar till evigheten.

Och livet fortsätter på sitt vindlande vis, jag skrev ihop en handlingslista och drog upp stora golvurets lod. Och kanske blir det sol senare, men nu är det dags att samla ihop tankarna och be dagens första tidebön.