lördag, 5 december, 2015


– vrida kalejdoskåpet ett litet varv, för den som aldrig känt maken i hans friska tid – han hade förstås sina sidor, som alla har, men han var en enormt generös och omtänksam man. Han var en sån som kunde komma hem med blommor av ingen anledning alls, annat än att han ville glädja mig. Han köpte vackra örhängen och smycken till födelsedagar och Jul, han överraskade mig ofta. Och det är en sorg för honom att han inte kan det längre. När han var ute och reste i världen köpte han presenter med omtanke med sig hem.

Och jag sitter fortfarande här och är tacksam över att hans första tanke här i kväll var att han ville glädja mig.

Och i morgon ska vi fira, Äldste och svärdottern, den avhållna. Och så lilla minsta, hon som nu är två år. Jag fick den första bilden i mobilen i snöstorm långt härifrån.

maken. Jag höll ju på med diverse bankjox i dag och såg då att det hade ramlat in en hög pengar som vi väntat på ett tag, en mindre summa för andra, men för oss en möjlighet att ha marginal. Och vi har som sagt väntat. Och maken har frågat, förstås. Så nu var han lättad när det flutit upp och hans första reaktion var – ‘är det nåt särskilt du önskar dig?’. Rara han.

Och det är det inte. För mig är det skönt att ha lite utrymme i vår ganska sparsamma tillvaro, det får räcka så, men att han frågade gjorde mig glad.

räkningen, dvs lägga den på autogiro, och det misslyckades. Jag har försökt där flera gånger och misslyckats med att logga in, riktigt fånigt. Men så letade jag fram papper i dag och tänkte att nu så. Och nu kom jag en bit längre, men inte blev det nåt autogiro ändå. Jag tänker inte berätta hur jag gjorde för att misslyckas så kapitalt i flera olika avseenden, jag får be Äldste om hjälp vid tillfälle, men det känns bara så dumt. Och samtidigt tänker jag att det var inte så särskilt fiffigt utformat, det hela.

Och jo då, jag har autogiro i olika sammanhang, det var bara det att det var en ny räkningsskrivare inblandad.

Men min irritation delas mellan mig själv och teknikkonstruktörerna. Och inte har jag fått adventsstjärnan att hänga rakt heller.

är limporna klara. Jag har spikat fast färdigtiden i minnet eftersom äggklockan behagade haka upp sig runt tio minuter när degen skulle jäsa. Ingen olycka skedd för det, det blev kanske tjugo minuter extra ändå.

Och det har varit en sån där dag som kom av sig, som dag betraktad. Skymning hela tiden. Och jag har inte varit ute alls, i morgon måste jag. Och även om jag inte tycker det här är så särskilt roligt, så känner jag att det lugna tempot, att känna doften av limporna – det är fridsamt. Även om jag hellre varit någon annanstans.

och regnar. Och ena grannen vred på O Helga Natt med Jussi vid nio i morse. Så ungefär är det här. Och jag har dammsugit hjälpligt på övervåningen och bytt lakan och tvättmaskinen snurrar. Normaliteten råder. Också på andra plan, maken tjatade om var jag hade parkerat bilen, han är ständigt bekymrad över det. Och jag blir lika irriterad hela tiden, jag parkerar bilen efter fattig förmåga, det ska liksom finnas en ledig plats och då tar jag den oavsett. Men till sin lycka hade han sett bilen när han tog promenaden på svalgången. Och för mig är det så besynnerligt att han inte ens kan lita på att jag parkerar bilen. Jag är en ganska pålitlig människa hela tiden. Allt det här som han inte ser eller förstår att jag gör.

Men jag försöker andas, både in och ut, och är tacksam att det praktiska nu är ordnat efter plan. Min plan.

Och fast jag sov länge i morse känns det ändå som att det behövs mer, ständigt. Och ena adventsstjärnan vrider sig snett hela tiden och jag klättrar upp på skrivbordet och försöker ändra.