fredag, 4 december, 2015


på den där lätt undanglidande nattsömnen. Och innan jag sa god natt till maken, sa han att det blir en spännande dag i morgon. Han hade nog råkat hoppa ett hack för långt, för jag känner att ‘spännande’ är inte helt rätt, vare sig för honom eller mig. Han ska duschas och sen ska det väl till rena lakan och dammsugning och sen blir det lunch och så bakar jag limpor på eftermiddagen. Och så har jag redan i förväg dåligt samvete för att jag inte rör på mig tillräckligt mycket, man berättade ju på tv att folk i Sverige dör, visserligen inte så ofta som på Malta, för att vi inte rör tillräckligt på oss. Och vi känner att vi stämmer med denna usla bild. Nu dör vi väl iofs ganska exakt lika ofta som folk på Malta, en gång var, men dock.

här inne hos oss. Det blåser en del ute, jag vet inte hur det går för gran2 på torget. Men Äldste hade elavbrott ett par timmar på eftermiddagen, men han hade precis lagat lunch när det började, så det klarade sig. Men lite osäkert är det, eftersom dom ska förbereda söndagens fest i morgon. Jag föreslog att om det inte fixar sig får alla ta med sig var sin pizza, typ.

Men jag är väldigt avslappnad här, så avslappnad jag nu blir. Jag funderar en del på det här med medicinbiverkningar för maken. Och det är dumt, jag vet, man ska ta tag i problem när dom kommer, inte oroa sig innan. Men kontrollbehovet slår till. Och jag fick inte iväg min lista på avlastning till kommunen i dag heller.

Och paketet med svärdotterns krukor var mycket större än jag trodde, så jag kunde inte precis ta det under armen och fortsätta till coop och handla när jag ändå var ute. Jag gick hem och tänkte efter vad vi kunde äta av det som fanns hemma. Och så fick jag äntligen till det där att frysa in strimlad paprika, vinterns förråd.

Och nu ska vi tända ljus och dricka té.

Jag vaknade i princip utvilad. Eller nja. Men jag hade somnat som en sten i går, det vet jag. Och det gick lätt och smidigt att gå upp och starta morgonsysslorna. Det är en så påtaglig lättnad när det fungerar.

Och just här är det inte storm, men det regnar. Och maken och jag hade en stillsam frukost och pratade länge, det är en tacksamhet över det.

Och jag funderar på om jag orkar ta en sväng om apoteket för senap, men jag tror att jag avvaktar till nästa vecka.

Sen är det en helt annan sak att jag skulle vilja vara någon helt annanstans nu, på tåget på väg bort, så där som vi brukade, maken och jag. Och jag ser framför mig den vita muren när man kom fram, vägen upp mot huset med alla välkomnande lampor, fula blå i träden har ändå sin charm.