onsdag, 2 december, 2015


– jag plockade fram temuggar och skar upp limpskivor innan jag satte mig i bilen och åkte till kvällsmässan, denna stillsamma oas i mitt liv. Det är väl nån sorts bild av livet att vägen dit är så kaotisk. Och väl där stod julgranen upp men lamporna hade liksom blåst till ena sidan och stjärnan var sned, det bräckliga syns så tydligt.

Och jag gick genom den svala och ganska mörka kyrkan och tog med mig en lös stol in i sakristian, som vanligt. Och vi läste psaltarpsalmer och bönerna tillsammans, vi bad för dom nära och dom långt borta, vi stod inför Guds tron, tid och evighet förenade. Det hjälper mig att flytta fokus från mig själv, den stora gemenskapen bär. Oavsett att vi inte är många.

Och sen kom jag hem och kunde koka té snabbt och effektivt. Och i morgon, hur nu natten blir, ska jag gå till apoteket och hämta dom nya medicinerna, övertygad om att det blir bra. Eller bättre.

Och sen måste jag faktiskt skicka in mina önskemål om avlastning för 2016. Jag har en lista färdig. Som om det skulle hjälpa.

– det är väl sammanfattningen i dag. Jag var så enormt trött efter maten att jag somnade som en klubbad säl i soffan och maken ringde förstås sin lilla mamma och dom råkade i diskussion om priserna på apoteket, ett ämne jag inte alls är expert på, men plötsligt är maken otålig och petar på mig med telefonen – han väcker mig alltså – och där sitter jag, knappt vaken, med svärmor i örat, lite uppe i varv (hon alltså), men jag försökte reda ut det hela så pedagogiskt som möjligt och kunde bara hoppas att det inte blev fel.

Och så är det skymning och ljusstakarna i fönstret lyser igen. Och jag tänker att det var ju väl att makens njurar och sockervärde och allt vad det var, var bra, visst var det, och samtidigt vrider det sig i magen över blodtrycket och kolesterolet. Och jag sitter för mig själv och gråter lite grann. Och mjölkpaketen berättar för mig att man kan bestämma sig för att vara lycklig.

varför jag försöker handla antingen vid åtta vilken morgon som helst eller sen kväll. Alla dessa människor man måste trängas med vid elva. Men vi hade ju varit på vårdcentralen och jag tyckte att jag kunde passa på när bilen ändå rullade. Ja ja.

Och vårdcentralen fungerade rätt snabbt. Först träffade vi på en rar liten människa som vi bytte några ord med, trevligt, och sen kramade vi svärdottern och sen kom läkaren. Och han är bra och effektiv. Maken hade lite högt kolesterol och högt blodtryck också, inte jättebra, men annars var proverna bra, njurar och så. Så jag får gå till apoteket och hämta ut nya och annorlunda mediciner. Och jag är alldeles trött, man blir det.

Och maken höll på att snava på vägen ut, mattan i entrén var lite lurig och jag hade hunnit kasta mig mot yttersta dörren, jag vet ju egentligen att jag måste hålla koll.

av att ha ätit för mycket för blandad mat för sent och sen att fundera över hur folk tänker egentligen,  det kan göra att sömnen blir begränsad.  Någon som numer har ett begränsat ansvar ställer sig upp och håller ett tal där man kan tro att det var den personen som kom på att man kunde äta detta julbord i detta sammanhang,  lite fånigt blir det  och jag blir irriterad över folk som tror att historien börjar med dom.  I många sammanhang är vi, på gott och ont,  varken först eller sist,  vi är en del av ett sammanhang.
Och sen funderade jag en del över hur olika liv blir.  Vi pratade en del om någon i omgivningen som valt ett annorlunda liv utan det mesta av det vi andra räknar som självklart.
Och snart är det dags att börja dagen,  en ny dag, nya möjligheter.  Alltid.