dök upp i lådan i dag. Ett enormt tjusigt, egengjort med fromt motiv. Från människor vi förvisso känt lite grann i decennier, men aldrig aldrig tidigare utbytt julkort med. Och då kan man komma ihåg att när Yngste föddes började jag skicka julkort i mängder, jag höll på i flera år, egna motiv, och jag tyckte verkligen det var jätteskoj. Jag höll på varenda år tills maken blev sjuk, det året blev det inga skickade och jag har alltså trots att jag dom två senaste åren skickat till en liten begränsad krets fortfarande kvar frimärken från makens insjuknandeår som kommer att räcka länge än. Om nu inte random människor börjar skicka julkort så pass tidigt att det känns oartigt att inte skicka till dom.

Det blir lite svårt där va? För egentligen tycker jag det är roligt att utbyta enkla hälsningar, men det gäller människor som jag känner att jag har någon form av relation till.

Och jag minns plötsligt att förr, för mycket länge sen, så var alltid årets första julkort från en mycket äldre vän, ja han fyllde faktiskt 50 på vår bröllopsdag, han hade nån gång i tidernas begynnelse köpt ett jättelager av nån sorts julkort, lila tryck på vit botten, som han skickade med oläslig handstil, men den var så karaktäristiskt oläslig att det ingick i charmen. Saknad.

Och jag antar att jag kommer att skicka julkort till dagens avsändare, trots att jag alltid blivit irriterad på damens i sammanhanget vana att klappa maken en gång för mycket, lite för mycket. Alltid. Maken har inte varit särskilt road, men så väluppfostrad att han inte skuttat bakåt bara han sett henne. Nå ja.