Tigerliljan's Weblog

dök upp i lådan i dag. Ett enormt tjusigt, egengjort med fromt motiv. Från människor vi förvisso känt lite grann i decennier, men aldrig aldrig tidigare utbytt julkort med. Och då kan man komma ihåg att när Yngste föddes började jag skicka julkort i mängder, jag höll på i flera år, egna motiv, och jag tyckte verkligen det var jätteskoj. Jag höll på varenda år tills maken blev sjuk, det året blev det inga skickade och jag har alltså trots att jag dom två senaste åren skickat till en liten begränsad krets fortfarande kvar frimärken från makens insjuknandeår som kommer att räcka länge än. Om nu inte random människor börjar skicka julkort så pass tidigt att det känns oartigt att inte skicka till dom.

Det blir lite svårt där va? För egentligen tycker jag det är roligt att utbyta enkla hälsningar, men det gäller människor som jag känner att jag har någon form av relation till.

Och jag minns plötsligt att förr, för mycket länge sen, så var alltid årets första julkort från en mycket äldre vän, ja han fyllde faktiskt 50 på vår bröllopsdag, han hade nån gång i tidernas begynnelse köpt ett jättelager av nån sorts julkort, lila tryck på vit botten, som han skickade med oläslig handstil, men den var så karaktäristiskt oläslig att det ingick i charmen. Saknad.

Och jag antar att jag kommer att skicka julkort till dagens avsändare, trots att jag alltid blivit irriterad på damens i sammanhanget vana att klappa maken en gång för mycket, lite för mycket. Alltid. Maken har inte varit särskilt road, men så väluppfostrad att han inte skuttat bakåt bara han sett henne. Nå ja.

tagit bild på mandelmusslorna eller leverpuddingen, men nu blev det inte så. Jo, jag åt leverpuddingen först och mandelmusslorna sen förstås. Och lite köttbullar och lite sill och så. Och vi var hemma strax efter halv tio, lite sent att äta för vår del och jag är väldigt mätt.

Och det var trevligt, rara människor som var omtänksamma mot maken på ett sätt som inte är självklart och en del som också förstod praktiska problem. Gott så. Och sen gick vi över parkeringen där det hade fallit en stor lind i stormen, många grenar blir det. Och stjärnorna gnistrade, det var så vackert.

Och maken var sitt vanliga sociala jag, han satt tryggt på stolen och pratade glatt. Och en och annan gång hände det att vi tittade på varann och var lite rörda över detaljer.

hälften vill säga. Den andra hälften ska jag frysa in. Det kan komma fler tillfällen. Och jag bredde var sin knäckemacka med ost också, maken åt raskt upp sin och sträckte ut handen efter min sista bit också, men där var jag med. Han fick en egen halv till.

Och man har rensat torget från graneländet, det gick snabbt och effektivt. Jag undrar bara om man gör sig besväret att ordna en ny eller hur man gör när man traditionsenligt ska dansa ut Julen sen.

Och det är förvånade hur besvärande den pyttelilla avhyvlade skinnbiten på vänster pekfinger är. Jag var klart störd i natt när jag var vaken en stund. Och dessutom slog tankeverksamheten till, allt elände som eventuellt kan komma och det som redan finns. Med viss ansträngning tänkte jag vidare eller snarare på annat. Men när man går igång vid tretiden är det knepigt. Och så pekfingret också.