när maken väcker mig första gången 03.35. Jag vet, jag lyckades somna om sen, men av någon outgrundlig anledning är 03 inte en bra timme att stiga upp, oavsett.

Sen hade tidningen kommit, visserligen två delar av tre, men ändå. Och efter frukosten åkte vi till den skära kyrkan en bit bort. Vi kan köra bilen på den asfalterade kyrkogården och maken tar sig så här års uppför trappan med två höga ojämna trappsteg, men det går. Och vaktmästaren hade ställt fram en karmstol till maken, omtanke i detaljer. Sen var det en annan sak att maken snubblade till när han skulle sätta sig där och jag var tack och lov uppmärksam och lyckades putta ner honom på stolen, så att han inte ramlade. Men jag hörde att flera drog skräckslaget efter andan. Och jag vill verkligen inte att andra ska behöva känna sig oroliga.

Och många detaljer har hakat upp sig i dag, en sån dag kommer stundtals, jag vet. Men när det kombineras med 03, så blir det jobbigare än annars. Bara detaljen att jag måste tjata om att drickan ska drickas, njurarna och medicinerna och så. Och det är så himla trist att känna sig tjatig hela tiden.