på mobilen. Maken får ju meddelanden via min mail, för enkelhetens skull numer. Ett av hans sammanhang skickade ut ett mail från en vän, som beskrev sitt hälsotillstånd, inte så vidare bra, men han skrev också att han önskade att mottagarna tänkte på hans hustru, hon fanns på en avdelning nu som man inte brukar lämna. Och jag tänkte bara lite hastigt att det var förstås en mycket tung situation för båda, han är en så rar person, jag såg honom senast för ett halvår sedan. Och så plötsligt tänkte jag till – men hustrun, jo visst, vi kände varann lite grann långt innan vare sig hon eller jag gifte oss. Hon var med stud och jag jobbade på en kursgård, dit hon åkte ibland. Jag minns att vi satt i bastun vid sjökanten då och då, hennes studiekamrat kände jag lite mer, hon hade å andra sidan redan träffat honom som skulle bli hennes man, han bodde i Sydafrika och där har hon sen gjort fantastiska insatser. Men det var ett annat öde. Och nu minns jag det här bastandet så tydligt, så märkligt fort det har gått sen dess.

Och jag tittade snabbt på doftrankan, det tåliga exemplar jag har, har just nu fyra knoppar. Livskraft.