– det tar en stund – rätt lång stund ja – innan polletten trillar. Hur länge har jag mentalt piskat mig själv för att jag inte klarar diverse saker? Jag borde kunna både det ena och det andra och i stället somnar jag i soffan. Just det. Jag gör faktiskt det. Så där så jag inte riktigt vet var jag är den första halvtimmen när jag vaknar. Det kanske inte beror på dålig karaktär eller bristande vilja till förkovran eller allmän slapphet. Det kan helt enkelt vara så att jag är trött, det kan rentav vara så att det är rimligt att jag är trött. Även om nu andra människor i annat sammanhang skriver om hur viktigt och värdefullt det varit för dom att vårda anhöriga, det är bara att tänka att så fint för dom. Samtidigt som dom talar om ‘mammas sista månader’ så förstår jag – vet jag – att det är enormt dränerande att mista en förälder (eller annan närstående förstås), men jag tänker igen på min vän med bilden från Vinterkriget, att beredskapen var det som slet mest på mannarna. Och oavsett om jag är svag och borde orka mer, så är det ändå här jag är. Jag är trött. Ja. Jag somnar rätt ofta på eftermiddagarna. Jag kanske rentav får acceptera det. En del av mig, av mitt liv.