på det där programmet om att det inte alls är så farligt att bli gammal, eller vad det nu hette, det första åtminstone handlade om den fantastiske husläkaren som cyklade till patienterna, jag såg program med honom för några år sen. Och nu hade han pensionerat sig själv och gav sig en helt annan tillvaro. Och det är klart att det grep mig väldigt att han själv sa att skälet till hans avslut av den aktiva läkarbanan var att han kände att hans hopp hade nästan tagit slut, han orkade inte ge hopp längre till patienterna. Han såg så mycket elände att det överskuggade allt annat. Och det kan jag kanske relatera lite till, i mitt enkla hörn av världen. Samtidigt finns det så mycket som är gott och vackert och lysande, även om allt är skört.

Och jag vet verkligen inte om inte just medvetandet om det bräckliga och sköra kanske också bidrar till skönheten. Stråket av vemod förhöjer sommarens känsla. Nu menar jag inte den skärande förtvivlan, sorgen som drabbar som ett knivhugg, jag menar bara känslan att med lugn kunna se olika aspekter i kalejdoskopet.

Kanske är vi ändå dåliga på att förklara för varandra när vi har bidragit med nån sorts hopp för någon, hopp ser så olika ut, tänker jag.