tittar vi på serien om familjen Wallenberg, så avlägsna i tid och rum. Jag har två minnen från tidig barndom, ena gången hade Markus tagit en helikopter en söndag till fabriken i närheten, som han förstås ägde och vad han ville har jag ingen som helst aning om, men större delen av trakten åkte och tittade på helikoptern. Våra grannar också, så jag åkte med. Och sen kom han på något mer officiellt besök med stort följe en senare gång och då var nerver på helspänn i hela organisationen, jag minns att ett par gossar traskade i utkanten av den park som fanns bredvid huvudkontoret och vaktmästaren for ut och skällde frenetiskt utan att ha hunnit se att den store (nå ja) mannen befann sig med jätteuppvaktningen precis bakom honom själv. Stackarn. Fast när man ser det hela är det en glimt, inte bara av ett annorlunda samhälle, utan också av en märklig familjestruktur. När Pieter säger att han aldrig minns att hans far sa något berömmande till honom, så är det säkert sant och alldeles förfärligt, men det var många som mötte just den attityden från sina fäder, samhället igenom. Jag minns att min tio år äldre halvbror nån gång sa att pappa hade varit krävande om skolbetygen. Och maken säger det samma om sin far. Jag avviker förstås, jag har inga såna minnen, mot mig var min far alltid nöjd och uppmuntrande. Nu hade jag iofs alltid väldigt bra resultat (så här långt efteråt kan jag väl säga det då) och upplevde inte själv att jag ansträngde mig så mycket heller, och då var det kanske lättare att minnas det hela som enkelt och positivt.

Men märkligt och intressant är det, hur som helst.