– och det är väl bra ibland. Just i dag var det inte bra. Vi har en lokaltidning, då kan det hända att man missar det som annonseras i den andra. Men någon ringde mig vid sex och berättade att det i dag hade varit en begravning som maken och jag hade velat gå på, möjligen hade det blivit bara jag, men ändå.

Någon som vi känt i många år, maken köpte en gång sin mest älskade bil av honom, en guldfärgad volvo av bentonemodell. Jag gillade den för all del inte så vidare värst, men det var oftast maken som använde den. Och denne mycket älskade vän var generös och omtänksam, när det hände nånting i vår familj – glatt eller sorgligt – hände det ofta att han stod på trappan med en vacker bukett. Han brukade säga att han hade bred mittbena, lite av siciliansk gudfader över den yttre framtoningen. En from man som många år bar det stora påskljuset in till midnattsmässan. Det var tomt att inte få följa till sista vilan, men jag hann ringa entreprenören och anteckna oss på gåvolistan.