nu, som Yngste har åkt i väg från hemmet, från sensommaren 2009 när han ryckte in i lumpen och framöver. Han har åkt till olika grejor, varit borta långa perioder – för han har ju flyttat härifrån, för allt i världen – men kommit hem lite då och då. Och inte vet jag om han kommer tillbaka för mer än att hälsa på fler gånger, man vet aldrig sånt. Jag vet bara att fast han två dygn till sitter på andra sidan hallen här, så saknar jag honom redan. I och med att maken långsamt blir tröttare, kanske blir jag också tröttare långsamt, det är fullt möjligt, så har det varit så påtagligt märkligt att ha någon här som kan förstå vad jag menar, hur jag har det. Det är en självisk tanke.

Det viktiga nu är att jag hoppas att han får det bra, på något sätt. Han är stabil och gladlynt, mitt i alltihop, och han konstaterar med hyfsat självförtroende att han är bra på intervjuer. Och det är han alldeles tydligt. Det är jag tacksam för. Och sen hoppas jag att det blir bra med den flicka som finns en bit bort i världen. Det är mycket jag hoppas för honom.

F ö kan jag bara tillägga, apropå dagens aktiviteter, att jag får behärska mig hårt, när folk med en självbild som professionellt utövande av godhet dyker upp bakom maken, på hans blinda sida, och m-y-c-k-e-t högt säger – ‘hej *Makens namn* – det är X’. Och han är inte döv, han har ett utmärkt personminne (och samarbetade ibland med X i jobbet förr), men han ser inte på den sidan och det borde X komma ihåg vid det här laget, man missar inte ens vid en ytlig besiktning att det är den sidan han är förlamad i. Snällt och vänligt, för all del, men det hade varit vänligare att gå om honom och sen vända sig om när man var i hans synfält, och att inte låta så larvig hade varit en extra bonus.