och försöker samla ihop mig för att gå och lägga mig, jag funderar lite på dagen som gick och på dagen som kanske kommer. För det mesta har jag lätt att fastna på saker jag kunde gjort annorlunda, jag kunde haft mer tålamod, jag kunde låtit bli att säga det ena eller andra, jag kunde gjort olika saker som alltid finns till hands, ännu-inte-gjorda-listan utökas och förändras, men slut tar den aldrig. Och ständig otillräcklighet, makens behov finns ständigt över mig, att jag inte klarar att ge honom total rehabilitering, varken på egen hand eller att tjata på det professionella samhället. Jag läste att Tomas Tranströmer hade nån sorts rehab om det nu var en gång i veckan, jo det var det minst, och jag tänkte – ‘hur gick det till, han insjuknade för så pass länge sen, och maken släppte vården taget om så mycket snabbare’ och jag tänkte på Monika Tranströmer, hon som finns på så många av bilderna, ofta i en lätt suddad bakgrund, men hon finns där. Och jag undrar, hur orkade hon? Har hon fått hjälp eller var hon bara starkare än jag?

Jag vet att vården inte är jämlik, jag vet att man måste kämpa, jag vet att jag alldeles för lätt tänker att det är bäst jag gör det som behöver göras själv – annars kanske det inte alls blir. Och jag har sett så mycket av vårdens avigsidor att jag verkligen inte vill att maken ska behöva vara där särskilt mycket. Men det händer att jag känner att jag tar slut, kraften ebbar ut och jag ängslas. Vad händer när jag inte orkar? Och sen tänker jag – det heter inte ‘när’, det heter ‘om’, och det nyttar inte alls att tänka på det. Ibland önskar jag mig en hand att hålla i, någon som skulle förstå, någon som skulle sitta bredvid mig. Men människor försvinner, alla har sina problem, det som hände mig och oss var så länge sen, nog borde jag ha kommit över det, nog borde jag ha dragit några slutsatser som skulle gjort mig till en bättre, klokare person. Kriser ska ju ha den effekten, man ska kunna se silverkanten på molnet. Den är lite otydlig från mitt perspektiv.