att bara tappa taget, jag tror och hoppas att jag kan ta tag i detaljerna som inte riktigt fungerade i dag. Fast säker kan man aldrig vara. Och jag får prioritera hårt. Det som absolut måste göras. Det är bara ibland det blir lite svårt att göra den där prioriteringen. Alls. Och då är man möjligen illa ute. Så morgondagen blir spännande. Jag var på väg från köket ut i hallen när jag såg min bleka spegelbild och kände att det här går bara inte. Och nå ja, vi har ätit och hemmet ser ut ungefär som vanligt och jag cyklade i väg till närmaste kyrkan, så det syns inte att den inre tröttheten steg över strecket som markerar ‘för mycket’.

Och det är ingen absolut nödvändighet att putsa fönstren i morgon. Det är inte så mycket som är den där absoluta nödvändigheten här. Men andra är beroende av att jag fungerar, så då får man=jag bita ihop och gå vidare så gott det går. Ingen annan ser hur små stegen är, jag skulle så gärna gå med raska kliv.