måndag, 30 mars, 2015


och försöker samla ihop mig för att gå och lägga mig, jag funderar lite på dagen som gick och på dagen som kanske kommer. För det mesta har jag lätt att fastna på saker jag kunde gjort annorlunda, jag kunde haft mer tålamod, jag kunde låtit bli att säga det ena eller andra, jag kunde gjort olika saker som alltid finns till hands, ännu-inte-gjorda-listan utökas och förändras, men slut tar den aldrig. Och ständig otillräcklighet, makens behov finns ständigt över mig, att jag inte klarar att ge honom total rehabilitering, varken på egen hand eller att tjata på det professionella samhället. Jag läste att Tomas Tranströmer hade nån sorts rehab om det nu var en gång i veckan, jo det var det minst, och jag tänkte – ‘hur gick det till, han insjuknade för så pass länge sen, och maken släppte vården taget om så mycket snabbare’ och jag tänkte på Monika Tranströmer, hon som finns på så många av bilderna, ofta i en lätt suddad bakgrund, men hon finns där. Och jag undrar, hur orkade hon? Har hon fått hjälp eller var hon bara starkare än jag?

Jag vet att vården inte är jämlik, jag vet att man måste kämpa, jag vet att jag alldeles för lätt tänker att det är bäst jag gör det som behöver göras själv – annars kanske det inte alls blir. Och jag har sett så mycket av vårdens avigsidor att jag verkligen inte vill att maken ska behöva vara där särskilt mycket. Men det händer att jag känner att jag tar slut, kraften ebbar ut och jag ängslas. Vad händer när jag inte orkar? Och sen tänker jag – det heter inte ‘när’, det heter ‘om’, och det nyttar inte alls att tänka på det. Ibland önskar jag mig en hand att hålla i, någon som skulle förstå, någon som skulle sitta bredvid mig. Men människor försvinner, alla har sina problem, det som hände mig och oss var så länge sen, nog borde jag ha kommit över det, nog borde jag ha dragit några slutsatser som skulle gjort mig till en bättre, klokare person. Kriser ska ju ha den effekten, man ska kunna se silverkanten på molnet. Den är lite otydlig från mitt perspektiv.

att bara tappa taget, jag tror och hoppas att jag kan ta tag i detaljerna som inte riktigt fungerade i dag. Fast säker kan man aldrig vara. Och jag får prioritera hårt. Det som absolut måste göras. Det är bara ibland det blir lite svårt att göra den där prioriteringen. Alls. Och då är man möjligen illa ute. Så morgondagen blir spännande. Jag var på väg från köket ut i hallen när jag såg min bleka spegelbild och kände att det här går bara inte. Och nå ja, vi har ätit och hemmet ser ut ungefär som vanligt och jag cyklade i väg till närmaste kyrkan, så det syns inte att den inre tröttheten steg över strecket som markerar ‘för mycket’.

Och det är ingen absolut nödvändighet att putsa fönstren i morgon. Det är inte så mycket som är den där absoluta nödvändigheten här. Men andra är beroende av att jag fungerar, så då får man=jag bita ihop och gå vidare så gott det går. Ingen annan ser hur små stegen är, jag skulle så gärna gå med raska kliv.

i går och tog mig samman och gick till apoteket och hämtade ut diverse, så nu hoppas jag att jag tittade rätt och inte kommer att behöva gå dit på flera veckor.

Och det regnar, med lätt inslag av nästan-snö-blask. Äldste ringde och var inte övertaggad att byta vinterdäcken just i dag, dom skulle åka och titta på lammen hos hans svärföräldrar.

Och jag gick ändå in i affären och tittade på dom mörkgröna byxorna och eftersom jag avskyr att prova tog jag med ett par svarta som fanns till extrapris också, när man ändå sliter av sig kläderna liksom. Och dom svarta satt som tights på benen och var för vida upptill, jag skulle vilja se hur den såg ut som tyckte det var bra passform. Och dom gröna då, nja, benen fick plats lite bättre, men dom var alldeles för vida i midjan, dom också, så jag gav upp. Dom var säkert felmärkta, så jag orkade inte ta en mindre storlek.

Och nu är jag av lite oklar anledning alldeles utmattad. Det finns flera detaljer jag skulle behöva ta tag i, men det går inte just nu. Och jag kan säga att stavningen fungerar inte lysande heller, jag skriver fel hela tiden. Kanske också ett tecken att jag bör sitta still i båten en stund. Jag har en felfungerande stresströskel.