söndag, 29 mars, 2015


– jag hoppas verkligen inte att det blir en vana. Jag har haft väldig tur – dvs jag exponeras inte för så väldigt många sjukor utom i affärer, och där försöker jag ju verkligen vara så snabb som möjligt – hittills i vinter, och det är en lättnad inte bara för min egen del. Maken blir ju så dålig om han blir dålig, inte bara för att han är man, utan numer för att han är rätt bräcklig.

Det har dessutom varit lite extra rörigt både i går och i dag, sånt där som är svårt att riktigt definiera, men det har varit kopplingar som inte riktigt fungerat, missförstånd, makens – ibland påfrestande – vana att berätta att han ser illa, att han är förlamad i v sida, allt det där som jag vet, även om det inte är jag som har ont. Fast just nu har jag också lite ont, fast bara på mitt enkla sätt, den stora skinkmuskeln är fortfarande icke samarbetsvillig. Och han tappade koordinationen när han skulle gå ur kyrkbänken i dag och var en hårsmån från att ramla och svärmor stod bredvid och var i vägen, för att uttrycka sig brutalt. Det räcker att ha maken att bekymra sig över. Men det gick bra. Och dom hade en diskussion för ett par dagar sen om hennes önskan att det ska drickas kaffe hemma hos henne på Påskdagen, maken vet själv att han inte klarar den sortens planering, saker som händer en annan dag än den innevarande blir för mycket för honom, han är rädd att blanda ihop (och gör det väldigt lätt också) och började med en argsint redovisning för sin mor att han minsann inte haft en deskoplan på elva år, och det är självklart hans vanmakt inför hjärnskadan, jag förstår det. Men jag tror inte svärmor fattar, hon tycker nog snarast att jag är ogenerös som inte skaffar honom en deskoplan då. Vi har alltså en i köket, men det fungerar inte för honom. Men han blir arg när hon ringer och vill göra upp saker med honom. Det skulle onekligen vara enklare om hon bad att få tala med mig i såna lägen, men det skulle ju bryta en vana sen decennier. Och tanken att jag sen långt före makens sjukdom varit den som hållit i samordning och planering, nja, den tanken har nog aldrig dykt upp hos svärmor. Så varför nu.

vad jag ska hitta på i morgon. Stilla Veckan börjar. Det betyder för min del att det går lite mer tid än vanligt åt olika andaktsgrejor, läsning av olika slag, eftertanke, stillhet rimligen. Och samtidigt allt det vanliga, tvättochmatochstäd. Och på kvällarna kan jag cykla till närmaste kyrkan, att omslutas av kyrkans valv har en koncentrerande effekt för mig.

En kvalificerad gissning är också att maken kommer att vilja åka med till påsknattsmässan på lördag och då får det bli så. Och självklart åker vi tillsammans till mässan på skärtorsdagskvällen och förmiddagsgudstjänsten på Långfredagen.

På tisdag ska jag iaf laga maten till påskdagsmiddagen. Och ägna en liten tanke åt veckans mat i övrigt, hittills har jag inte kommit längre än att vi äter pannbiff och potatismos i morgon, det är en sån där räddningsplanka.

– sonen och jag, i bakböckerna. Fast kakan med 600 g ph cheese i glasyren tänkte vi nog blev lite mycket. Fast vi funderade lite på den djupröda rulltårtan. Om jag nu hittar pastafärg, jag tror f ö att jag ska satsa på vaniljessensen med bourbon, jag gissar att jag inte behöver visa leg. Och jag associerar till tårtan i Steel Magnolias, den som ser ut som en grå bälta, som Shirley Maclaine fick svansen av. Fast det här var ju rulltårta.

Och sonen säger, lite trött, att det är väl lika bra att han över sig på att baka här hemma, det lär väl dröja tills han är 35 innan han har egen ugn. Suck.

Och vi åkte till kyrkan i skogen i hällregnet, svärmor hade greppat sommartiden. På hemvägen diskuterade hon den hemska flygolyckan och var helt på det klara med att andrepiloten hade sett så osympatisk ut på bild att vem som helst hade kunnat räkna ut det i förväg. Maken hojtade att det var väl synd att hon inte suttit med i antagningskomittén då, men det tror jag var bortkastad ironi. Livet är inte enkelt. Inte så enkelt iaf.