– strålande morgonpromenad efter dusch i solsken – underbart med fönster i badrummet, solen gjorde sitt bästa ute också och vi var inte så många som var ute och njöt.

Och sen det vanliga, makens dusch och så byta lakan och dammsuga. När lunchen var nästan klar kom Yngste och frågade hur lång tid det skulle ta, för han hade sett nån test av påsköl och tänkte hinna kila till systemet. Vi var överens om att vi skulle hinna äta först och så skulle jag sätta på kaffet när han gick. Så gjorde vi. Och då blev maken orolig, dels ville han veta vad för sorts öl sonen skulle köpa och det visste jag inte alls, och sen var han ängslig att sonen möjligen inte skulle ha leg med sig. Nu var det inte i förrgår som Yngste fick gå ffg på systemet, han har haft eget hushåll ett par år och förmodligen gått på systemet förr, men maken var bekymrad, han blir lätt det i alla möjliga lägen.

Och sen kom sonen hem och vi skulle ta kaffet och en bit av pajen som bakades i går. Jag skar en bit och lade på makens lilla assiett och började skära upp en till mig, men då hojtade maken – ‘nej, nu räcker det’. Han hade idén att jag säkert höll på att skära en andra bit till honom, och han ville inte ha mer än en. Och jag kan faktiskt inte förstå. Jag har aldrig brukat skära två bitar av samma kaka till honom. Och när jag säger det, att nu är det underligt, tycker han att jag är orimlig, han ville ju inte ha mer och då var han ju faktiskt tvungen att säga till. Och jag tycker ju att det orimliga ligger i att tro att jag skulle ge honom två bitar, snarare än att jag skulle ha en själv.

Så man kan säga att lunchen slutade i förvirring.