lördag, 28 mars, 2015


klockorna, går snabbt och smidigt. Å andra sidan är det trögare att vakna när man tappar en timme. Och nu kan jag bara hoppas att mobilen ställer om sig alldeles själv. Och maken började diskutera, när han lade sig, om möjligen hans mamma minns att det är sommartid i morgon. En intressant aspekt. I sht för mig som får gå upp och knacka på dörren om hon inte dykt upp vid tio när vi ska hämta henne.

Och jag har lite tryck över bröstet, så där halvt jobbigt, men det är ännu värre att lårmusklerna har ett anfall av dåligt humör sen ett par dagar. Så där, när man ska vara servicesinnad och springa lite över övergångsstället – jag kan säga – det fungerar inte så bra, det slår bara stopp, väldigt ont gör det. Det kan vara bättre i morgon.

Och nu lämnade sonen badrummet, så det är bäst att jag dyker in där. Det är bara braunschweig- klockan i köket som inte är omställd och den måste jag ju ta ur batterierna på och ställa i fönstret, men annars är den väldigt bra, jag gillar att veta exakt vad klockan är. Inte för att det spelar nån större roll, men jag vet det. Kanske kan jag överraska maken med att ställa om bilklockan innan han hinner in i bilen ens. Plötsligt kan det hända.

tänkte jag. Det här med att putsa silver. Maken har en silverkedja som blivit svartare och svartare och jag har försökt med vanligt puts i olika omgångar, men den har möjligen blivit lite mindre svart. Nu tog jag mig fram på nätet till folie i glasburk, bakpulver, silverkedjan, mer bakpulver och så kokande vatten. Sen tvättade jag håret och när jag var klar med det hade vattnet svalnat, och så fin som kedjan är nu har den inte varit sen maken köpte den.

Och jag var helt beredd att koka om marmeladen, men när jag vände burken över kastrullen så stannade marmeladen kvar i burken, så då får det väl vara som det är. Annars kan jag säga att för lös plommonmarmelad är ett elände, när det rinner mellan fingrarna, klibbigt är ordet. Så vi får se vid frukosten i morgon.

Och i går kväll läste jag Camilla Thulins tankar om svenska kvinnors åldersnojor, precis den handfasta uppmuntran jag behövde där och då. Det är inget fel på gäddhäng, det är mitt gäddhäng, det är mina erfarenheter som speglas i min kropp och mitt ansikte. Och nog vet jag, när jag reser mig upp på morgonen och går ut med fasta steg, att det alls inte är självklart att man kan det, tacksamheten över den här kroppen som trots allt är ganska stark och klarar så mycket, tacksamheten är större än återkommande tankar om hur det ‘borde’ se ut. Hon – Camilla – skrev att vårt skönhetsideal även för kvinnor i princip är en vältränad manskropp, och kvinnor ser inte ut så. Och relativt raska promenader får fortsätta vara min motionsform.

– om nu marmeladen skulle vara för lös.  Men det är tråkigt.  Nu får jag vara lite positiv, jag vet ju inte hur det blev egentligen,  den blev klar alldeles nyss.  Plommon med en lätt touche av ingefära.  Och jag sitter och väntar på att grahamslimporna ska ha jäst klart och då ska jag passa på och gå och handla sån där sås som herrarna här anser att man ska ha till tjälknul.  Jag hade från början tänkt nåt annat till i morgon,  men nu har jag bestämt att det får lagas i veckan och ingå i Påskdagens mer omfattande middag,  jag tror vi blir elva då.

image

– strålande morgonpromenad efter dusch i solsken – underbart med fönster i badrummet, solen gjorde sitt bästa ute också och vi var inte så många som var ute och njöt.

Och sen det vanliga, makens dusch och så byta lakan och dammsuga. När lunchen var nästan klar kom Yngste och frågade hur lång tid det skulle ta, för han hade sett nån test av påsköl och tänkte hinna kila till systemet. Vi var överens om att vi skulle hinna äta först och så skulle jag sätta på kaffet när han gick. Så gjorde vi. Och då blev maken orolig, dels ville han veta vad för sorts öl sonen skulle köpa och det visste jag inte alls, och sen var han ängslig att sonen möjligen inte skulle ha leg med sig. Nu var det inte i förrgår som Yngste fick gå ffg på systemet, han har haft eget hushåll ett par år och förmodligen gått på systemet förr, men maken var bekymrad, han blir lätt det i alla möjliga lägen.

Och sen kom sonen hem och vi skulle ta kaffet och en bit av pajen som bakades i går. Jag skar en bit och lade på makens lilla assiett och började skära upp en till mig, men då hojtade maken – ‘nej, nu räcker det’. Han hade idén att jag säkert höll på att skära en andra bit till honom, och han ville inte ha mer än en. Och jag kan faktiskt inte förstå. Jag har aldrig brukat skära två bitar av samma kaka till honom. Och när jag säger det, att nu är det underligt, tycker han att jag är orimlig, han ville ju inte ha mer och då var han ju faktiskt tvungen att säga till. Och jag tycker ju att det orimliga ligger i att tro att jag skulle ge honom två bitar, snarare än att jag skulle ha en själv.

Så man kan säga att lunchen slutade i förvirring.