måndag, 23 mars, 2015


Yngste fick ju en bok med Hummingbird-recept av Tvåan häromsistens. Han hade en annan i sina lådor visade det sig, han greps av längtan efter pecanpaj under kvällen och letade reda på recept i sin bok (som han lyckades hitta) och kom nyss in och sade att han kunde baka i morgon om jag bara handlar pecannötter. Famous first times. Om man säger så. Jag har aldrig ätit pecanpaj, så det kan bli intressant, jag brukar inte banga inför nya kakexcesser. Bilderna är så betagande vackra.

Fast det är lite av ett i-landsproblem här, jag hade ev tänkt låta bli att ställa klockan i morgon bitti, men i så fall kommer jag inte iväg till affären förrän efter tio, när maken är klar. Och då är dels affären fylld av folk och dels blir det lite jäktigt med alla pajerna och maten och alltihop. Det drar ihop sig till mobilväckning.

Visst händer det att man suckar när man ska fylla i blanketter. Fast ofta fyller en bra utformad blankett en förenklande funktion för den som ska hantera dom fakta blanketten handlar om. Om man nu väljer att i olika sammanhang inte använda blanketten, man kanske vill vara snabb eller spara porto, vad vet jag – då är det himla bra om man i mejlet koncentrerar sig på just det blanketten frågor efter och inte börjar fylla sitt nästan obegränsade datorutrymme med alla möjliga upplysningar som inte efterfrågats. Tänker jag. Om det t ex står att man ska ange ev matönskemål, så behöver man inte berätta att man INTE har några allergier.

Svar till ‘Redan trött’.

Jag är lite allmänt trött, det händer lite för ofta att jag tappar ord jag skulle behöva. Självklart kan jag inte veta om det ‘bara’ är ren trötthet, men jag utgår än så länge från det, men kopplingarna är inte helt hundra. Och i dag fick jag ett mail, ett trevligt mail som jag öppnade och började läsa lite slarvigt och tittade på underskriften och det slog bara slint två tre sekunder. Ett ganska vanligt förnamn, fast för mig var just det förnamnet i det sammanhanget så nära förknippat med någon som varit död ett antal år, att jag bara stirrade – ‘men det är ju inte möjligt’ for genom huvudet, och sen tog jag mig samman och läste vad det faktiskt stod och kunde återknyta till den vanliga verkligheten igen.

Och sen kom en liten bok jag skickat efter, Korsvägsandakter av kardinal Ratzinger, året innan han blev Benedict XVI. Jag råkar vara mycket svag för hans klara sätt att skriva, hans stora lärdom och fromhet. Så den gläder jag mig åt, att få nya insikter om kärleken som inte söker sitt.

Det ska bli fler,  möjligen fyra till såna och så två laxpajer och en vegetarisk och så nånting glutenfritt.  All planering är inte klar än,  men jag har börjat med det praktiska hantverket.

image

– en del mer än andra. Jag traskade upp till coop som planerat. Och morgonen rullade på. Exakt vid tio ringde det på dörren och journalisten stod utanför och så småningom slog vi oss ner i köket och pratade, jag vet inte hur det blev. Maken hade förstås stängt av tv:n, så jag antar att han hade koll. Precis i slutet ringde min mobil, älskade svärdottern som var på bibblan med flickorna och undrade om dom kunde komma hit och äta medhavt mellanmål. Så klart. Så journalisten gick – jag får artikeln nästa vecka – och flickorna stormade in. Snuttorna.

Och sen ringde Äldste på dörren, han hade varit och klippt sig i kvarteret. Så jag satte på kaffe och vi slog oss ner, sönerna och svärdottern och maken och små flickorna. Full fart. Så betagande roligt. Och sen stannade Äldste en stund och visade mig en del av mysterierna med mobilen och nätanslutningen, att starta om och andra finesser. Puh.

Så småningom åt vi lunch och jag har varit en vända till apoteket. Deras säljteknik gör mig ytterligt förbryllad. I dag när jag stod där med makens medicin frågade kvinnan om jag inte behövde skavsårsplåster. Eeeeh??? Tack, men nej tack.

Och just nu har jag den första av dagens två pajer i ugnen. So far so good.