söndag, 22 mars, 2015


samtidigt, det var tydligen inte så lätt. Jag hämtade ju medicin på apoteket i går och var nöjd med det. Jag var mindre nöjd i kväll när jag skulle mata dosetten. Jo visst, det var två mediciner som behövde förnyas på listan och då trodde jag att det var den ena där som behövdes till dosetten, för jag visste att en medicin var nästan slut här hemma. Men det var inte den det behövdes receptförnyelse för, så nu satt jag här och hade bara en enda kvar av en av morgonsorterna. Räcker alltså i morgon, men då vill det till att den finns på apoteket. Jag blir så trött på mig.

Och jag får väl ta det på eftermiddagen. När mobilen pinglar i morgon får jag släpa mig upp och ta en promenad i vad som lovas bli en kall morgon och i slutet av den en liten tur till coop för att komplettera så att jag kan slutföra dom två första pajerna – dessa pajer som blir veckans projekt – och dessutom laga minestronesoppa till lunchen. Och sen utan stress kunna hantera journalisten. Jag har skurat handfat och spegel i badrummen i fall hon kommer behöva gå på toaletten. Man vill ju inte ge ett slafsigt intryck. Och jag har lite bekymrat funderat på vad jag ska ta på mig, vit tröja med rosa ränder, svart tröja, eller turkos? Det blir turkos. Kära nån.

efter Högmässan. Lite exotiskt när det började dofta våfflor i slutet av mässan, våffeljärnen stod längst ner i kyrkan, som är så pass stor att man tagit bort bänkar längst ner och kan fälla upp bord där och duka kyrkkaffe. Vi stannade och maken åt drygt en och en halv våffla. Å andra sidan drack han inte upp sitt kaffe.

Det var en fin gudstjänst med en liten kör och både kören och vi andra sjöng Maria-hymner, som avslutning Salve Regina. Och prästen hade en Maria-blå mässhake med en gyllene lilja. Ljust och vackert, en påminnelse om att våga säga ja till Gud. Det betyder inte att allt sen blir enkelt, kampen i livet upphör inte, men hjälp finns vid vår sida i mörkret.

Och sen åkte vi hem, maken vilade och jag gjorde färsjärpar med champignonsås. Nu är det limpor på gång och jag har sett ifatt Grey’s från i onsdags.

Och jag känner mig lite tveksam just nu. Precis innan jag skulle åka i väg i onsdags ringde ena lokaltidningen, en vänlig journalist som jag känt länge ville komma och göra en födelsedagsintervju med mig och jag sa inte nej, som jag antagligen borde gjort, men i morgon fm kommer hon. Jag får förstås läsa igenom alstret, så jag kommer inte att ha mycket att skylla på. Jag har varit med förr, kan man säga. En sommar ringde en annan journalist och hade väl ont om material, hon ville göra en intervju med en kvinnlig kommunalpolitiker, så jo då, hon kom också. Den gången höll jag på att baka limpor – ständigt dessa limpor – och det tyckte hon var så exotiskt att det blev två stora bilder på Lilja som knådade. Och jag vet att nästan ingen läste texten, men limporna hade dom flesta fattat.