och tömt sopor, så där som jag brukar göra när jag ska iväg, även om Yngste är här hemma dem här gången, så han hade väl kunnat tömma själv, vattna vet jag inte. Nu vattnas det iofs inte så ofta här av mig heller, mina orkidéer blommar tappert men inte får dom vatten ofta.

Jag ser fram emot mina två dygn, just nu känns det som om jag bara kommer att sjunka ner på en stol och sitta och titta tomt framför mig, men jag kommer förstås att prata och promenera utefter stranden, och titta i fönster och prata mer, köpa god parmesan också. Och värdinnan, som jag träffade mycket hastigt i torsdags, vi får sitta och prata. Tröst och glädje.

Och jag vet att maken är ledsen och verkligen inte särskilt gärna vill. Och jag känner mig självisk som reser bort dessa två dygn, jag kommer inte riktigt över det, det hjälper inte riktigt att andra säger att det är klart du ska, maken förstår egentligen. Jo, han gör det, men han vill inte ändå.