tisdag, 17 mars, 2015


och tömt sopor, så där som jag brukar göra när jag ska iväg, även om Yngste är här hemma dem här gången, så han hade väl kunnat tömma själv, vattna vet jag inte. Nu vattnas det iofs inte så ofta här av mig heller, mina orkidéer blommar tappert men inte får dom vatten ofta.

Jag ser fram emot mina två dygn, just nu känns det som om jag bara kommer att sjunka ner på en stol och sitta och titta tomt framför mig, men jag kommer förstås att prata och promenera utefter stranden, och titta i fönster och prata mer, köpa god parmesan också. Och värdinnan, som jag träffade mycket hastigt i torsdags, vi får sitta och prata. Tröst och glädje.

Och jag vet att maken är ledsen och verkligen inte särskilt gärna vill. Och jag känner mig självisk som reser bort dessa två dygn, jag kommer inte riktigt över det, det hjälper inte riktigt att andra säger att det är klart du ska, maken förstår egentligen. Jo, han gör det, men han vill inte ändå.

– fast när den lilla damen kom in och frågade om jag vill ha ‘lite bedövning’, så sa jag – ‘nej, jag vill ha mycket bedövning’. Och det ordnade hon, som vanligt där kände jag ingenting. Det är tidigare erfarenheter som spökar förstås. Och mitt i fick vi byta rum, för det var nånting som slutade fungera. Men nu har jag nån sorts tand igen.

Och jag hade lagt fram makens två eftermiddagstabletter bredvid kylskåpet och hällt upp ett glas proviva som stod i kylen, som jag gjort många gånger och det har fungerat. Fast just den här gången gjorde det inte det. Yngste hade varit borta hos farmor eftersom hennes telefon inte vill fungera och när han kom hem hade maken druckit upp provivan och ställt tillbaka det tomma glaset i kylen – det brukar han f ö göra – men sen hade han letat upp dosetten och lyckats ta den i munnen och gått tillbaka till fåtöljen, inte så lyckat. Och jag bröt ihop över det när jag kom hem. Och maken skulle förklara att han är förlamad i ena armen – jo, tack, jag vet det. Och jag sände en tanke till henne som för ett par år sen upprört sa till mig i telefon – ‘du vet inte hur det är att ha en sjuk man’. Jo men visst, lite aning har jag allt fått genom åren. Många andra saker vet jag mindre om.

i tacksamhet just nu. Mina praktiska problem ser ut att lösa sig. Kanske kan jag sova i natt då. Så nu laddar jag för tandläkaren, hej och hå. Och möjligen också för tanken på sommardäcken, verkstaden ringde och påminde om att nya behövs. Pengarna rinner snabbt. Men det är en världslig sak.

Jag hade lite svårigheter med sovandet på morgonsidan, men konstigt nog känns sängen väldigt lockande en kvart innan man behöver gå upp, då skulle jag glatt kunna sova två timmar. Men jag gav mig i väg till maxi och tänker, med viss förvåning, på att i morgon åker jag på mina två dygn. Och jag har tappat lite styrfart med maten, men det blir spenatpaj och lövbiff i dag. Hur jag nu tänkte där.