måndag, 16 mars, 2015


datorn och går in i badrummet före halv tolv är planen. Det beror förstås delvis på att morgondagen inte är så lockande, tandläkarbesök är inte det i min värld. Det gör ont, jo, det gör alltid ont – lite olika ont, men det är nästan aldrig smärtfritt. Och så är det dyrt. Och sen ska man förstås, om ‘man’ nu är en hyfsat rationell och tänkande människa, vara glad över att man har tillgång till denna goda och kompetenta tandvård. Och jag är hjärtans tacksam att jag slipper ha löständer, helt klart, men det ÄR ändå jobbigt.

Och så ska jag försöka kravla mig upp i tid också. Just nu känns det som om jag skulle kunna sova fjorton timmar i sträck. Och tandläkaren är inte förrän på eftermiddagen, så jag hinner vara bekymrad nästan hela dagen. Och just nu är jag så sömnig att jag nästan funderar på om man=jag kan lägga sig utan att borta tänderna (det händer aldrig).

med det mesta, kan man säga. Maken och jag åkte till v-centralens lab på överenskommen tid för hans blodlämnande och det höll på att ta stopp redan i kassan, för där visste hon inte hur hon skulle slå in nåt sånt (det var gratis för oss, vill säga) och sen höll dom aldrig på att hitta nån åder på maken, två kvinnor stod och grävde. Jag vände försiktigtvis ryggen till.

Sen hade Yngste ett litet projekt, han gjorde en utflykt med maken efter lunch och besåg ett bygge av en bro över järnvägen (förstås) och lite övrig omgivning. Maken var mycket nöjd.

Och sen fick jag besked att den hjälp jag hoppats på inte kunde, då om några veckor. Jag försöker behålla förtröstan att det löser sig.

Och jag får väl räkna det på pluskontot att jag gjort en fruktkaka, som står i ugnen.

i dag, för den där studien om MS där han är frisk kontrollgrupp. Nå. Och så skulle det fyllas i papper om samtycke och så i morse och jag fyllde i och maken skrev under. Jag lyckades nästan blanda ihop dagens datum och makens födelsenummer på ett ställe, men jag hoppas det inte sabbar hela undersökningen.

Och jag planerar den här förtäringen som ska intas om nu drygt sex veckor. Jag tror jag har tänkt klart, men nu gäller det bara att hitta någon med lätta fötter. Jag inser att jag inte kan vara överallt längre. Och min bästa gren är absolut inte att ringa och övertala folk att hjälpa till, maken var sanslöst bra på sånt, han kunde få folk att slå knut på sig själva och dessutom tycka det var roligt. Och tyvärr, han kan inte längre ringa, för han blandar ihop planering så den vägen är stängd. Det hänger på mig.