åt vi chokladfondant, Yngste uttryckte i dag att det var nog ändå en ultimat efterrätt, men i dag blev det bara en liten kladdkakemuffin. Det gick det också.

Och maken och jag åkte till kyrkan i skogen, vacker söndagsmorgon. Klockorna ringer, gudstjänsten börjar. Då hörs plötsligt en lite tveksam melodi i kyrkorummet, trummor kommer till, en svag kvinnoröst börjar nynna något som lät som keltisk musik – det fanns alltså varken andra instrument eller trummor eller damer med keltiska intressen närvarande. Man har tydligen ibland problem med högtalaranläggningen, som kan vidarebefordra lite olika saker. Prästen tryckte på avknappen och sen blev det som vanligt igen. Bäst så.

Och under tiden hade sonen tagit ut lergrytan med paprikakyckling ur ugnen. Vi är mätta och glada, den lilla kladdkakan bidrog. Sen visade jag maken Leif G W från 1981 ur öppet arkiv och vi fnissade glatt åt hans mittbena och bekymmer med att hålla reda på håret.

Annars hade Yngste och Tvåan diskuterat det uråldriga fenomenet busringning när han var där senast. Maken blev vid ett tillfälle utsatt för Pippirull, han fattade inte vad det var och kom ut till mig och sa upprört – ‘det ringde några idioter som talade stockholmska’ och sen hade vänner till Äldste hört det i radion. Yngste lyckades spåra upp det hela, till makens stora förvåning, men Yngste sa – ‘du kan vara lugn, pappa, det var väl fem som hade lyssnat före mig, så du är inte särskilt ökänd, men jag måste säga att du klarade det bra, bättre än dom flesta’.