i någon valuta. Min var två timmars vakentid i natt, från halv fyra till halv sex. När maken varit i badrummet var jag sömnig och sjönk ner i sängen, men sömnen ville inte komma tillbaka. Alla möjliga tankar snurrade runt, knuffade på varann, återvände. Ett kombinerat resultat av gårdagens återvändande i en tillvaro som inte längre är min, en tillvaro där man går i rask takt, där man inte behöver titta efter påtagliga hinder, man kan t ex gå uppför trappor utan att bekymra sig över vilken sida ledstången sitter, man kan hantera trösklar och ojämna nivåer, man ser alla dessa vänner och jämnåriga som tar sig runt i världen helt obesvärat, utan nämnvärt behov av vila.

Och när vi åkte en bit av vägen hem med strålande utsikt över en stadsvy, så påmindes jag om när jag stod i ett hotellfönster där nere i den blinkande stan och tittade upp mot vägen vi nu for, med min hittills mest påtagliga panikångestattack.

Andra påminnelser var möjligen också av det slaget att en normal sömn flydde en bit bort, dit där jag inte var. Den okände i Mordet i Katedralen som påminner Thomas Beckett om när dom stod på bron – and we were all friends, you and I and the king together rann i minnet där – jag fortsätter att be och önska att vi alla ska komma till oss själva, att vi bättre ska kunna leva det liv Gud har avsett för oss, öppna mot evighetens morgongryning.