fredag, 13 mars, 2015


i hjärnan, som sysslar med olika saker – jag kan bara hoppas att dom lugnar sig lagom nu, jag skulle gärna sova, väldigt gärna en ljus och trevlig dröm också, tack.

I morse när jag så småningom vaknade på allvar, så låg jag en kort stund och hade en liten diskussion med mig själv – skulle jag gå upp just då, skulle jag cykla till maxi för det berömda handlandet-klockan-åtta-på-morgonen? Jo, jag gjorde det, tanken att traska runt med alla andra som brukar komma vid tio var avskräckande, jag orkade inte den tanken. Då var det bättre att ta sig upp, även om det slumpade sig så att någon handlade med ett ganska litet barn som gallskrek, verkligen gallskrek, hela tiden i affären, lite ovanligt vid morgonhandlande.

Och så småningom dök hyresvärdarna – båda två – upp för att titta på övre badrummets kakel, som håller på att ramla ner på ena väggen. Jag larmade om det för rätt länge sen, men nu hade dom kommit ihåg det och såg lite bleka ut. Dom skulle tydligen göra något annat hantverksaktigt någon annanstans den närmaste månaden, men sen så. Dom tänkte sig att det skulle ta två veckor, som vi alltså inte kommer att ha badrum på övervåningen. Lite trött blir jag.

i går när vi stod och väntade på att börja gå.  Ljuset och valven,  en kort stund av väntan och förväntan,  snart.  Inte ett vanligt rum för mig,  en snabb tanke till mamma som sjöng i kör här för länge sen.

image

i någon valuta. Min var två timmars vakentid i natt, från halv fyra till halv sex. När maken varit i badrummet var jag sömnig och sjönk ner i sängen, men sömnen ville inte komma tillbaka. Alla möjliga tankar snurrade runt, knuffade på varann, återvände. Ett kombinerat resultat av gårdagens återvändande i en tillvaro som inte längre är min, en tillvaro där man går i rask takt, där man inte behöver titta efter påtagliga hinder, man kan t ex gå uppför trappor utan att bekymra sig över vilken sida ledstången sitter, man kan hantera trösklar och ojämna nivåer, man ser alla dessa vänner och jämnåriga som tar sig runt i världen helt obesvärat, utan nämnvärt behov av vila.

Och när vi åkte en bit av vägen hem med strålande utsikt över en stadsvy, så påmindes jag om när jag stod i ett hotellfönster där nere i den blinkande stan och tittade upp mot vägen vi nu for, med min hittills mest påtagliga panikångestattack.

Andra påminnelser var möjligen också av det slaget att en normal sömn flydde en bit bort, dit där jag inte var. Den okände i Mordet i Katedralen som påminner Thomas Beckett om när dom stod på bron – and we were all friends, you and I and the king together rann i minnet där – jag fortsätter att be och önska att vi alla ska komma till oss själva, att vi bättre ska kunna leva det liv Gud har avsett för oss, öppna mot evighetens morgongryning.