torsdag, 12 mars, 2015


– snart, men inte riktigt än. Det är en så märkligt upplevelse att plötligt träffa människor man så ofta har i tankarna, att se dom på riktigt. Själva bilresan var också väldigt bra, förstås, jag åker ju nästan den här vägen ofta ensam, och då att vara med om lyxen att få åka är bara det exotiskt. Och vi pratade och pratade, förstås, och det var jag också tacksam för. Sånt där som jag bär med mig länge i minnet, oavsett hur det nu ser ut i hippocampus f n. Ja, den där föreläsningen på tv häromdan var som gjord för mig. Men frånsett mina eventuella neurologiska lätta problem, så var det fint.

Och vi trasslade lite innan vi lyckades hitta det trivsamma röda huset med maten och det betydde att det fanns två platser kvar när vi kom in, så vi log glatt och satte oss. Och självklart är världen rätt liten, damen bredvid mig var släkt med den döda, men märkligare var att damens mormor tydligen var begravd där jag en gång hade ansvar för gravadministrationen, jag behärskade mig och frågade inte vem som var gravrättsinnehavare. Och hon berättade hur hon brukade kliva av tåget på stationen som jag ser från våra fönster.

Och det är fascinerande, vi ställde oss och övade innan, och på samma gång som vi var alldeles närvarande där och då, så var det också alla gånger vi stått tillsammans och sjungit. Och nästyngsta sa till yngsta att det här får du sjunga på min begravning också och vi – betydligt äldre – sa att nog var det väl vår tur först.

Sen var det ju roligt för mig som inte är så mycket ute i världen, att vi lyckades få kläm på kaffeautomaten på bensinmacken på vägen hem.

till hemmet kvart i tio, så där. Och jag vet inte om jag landat än riktigt, det var en väldigt fin dag. En begravning är en begravning, alltid. Och samtidigt var det här en människa som levt många år, ett rikt liv med mycket omtanke om andra, många som hade anledning att vara djupt tacksamma. En människa med stor trofasthet och med en obruten förtröstan om att möta Herren i härligheten.

Vi åkte härifrån tolv timmar tidigare, strålande vacker dag, solsken och på många ställen så vackert att man nästan tappade andan. Framme i god tid till stora kyrkan, mammas dopkyrka. Och vi fick gå in i ett mindre utrymme och öva, lugnt och metodiskt tog vi oss igenom det förelagda. Och så började den ljusa glädjefyllda gudstjänsten, saknad – oh ja, väldigt mycket, men tacksamheten var och är förblivande. Och för min del – att jag alls kunde vara med.

Sen kom vi så småningom fram till lokalen där en rejäl smörgåstårta fanns, då hade vi iofs inte ätit sen morgongröten halv nio och klockan var lite efter fyra så där. Så trots min rätt välgrundade skepsis mot smörgåstårta, så åt jag med tacksamhet förstås.

Och i den bleka skymningen åkte vi hemåt, det hann bli gnistrande stjärnklart.