– typ. Jag förstås. Jo, dom ringde om receptförnyelse. Och jag var beredd, hade skrivit upp ordentligt, hostade upp makens personnummer och alltihop och så säger hon i andra änden – ‘ja han fick ju citodon i juli’ och jag blev alldeles galen, jag försökte låta relativt lugn, man jag kanske inte lyckades helt och sa – ‘ja, han äter tre om dagen och har ständiga smärtor så dom ÄR slut nu och det kanske inte är konstigt’ och sen uppgav jag också den andra han skulle ha, och hon frågade vilken läkare vi ‘brukar’ ha. Ursäkta mig, vi har en provkarta på alla vårdcentralens läkare på hans recept, självklart. Jag vill ha medicin utskriven på receptet, vilken läkare som gör det är fullständigt ointressant för mig. Och hon påpekade att det tar en vecka vanligen. Jo, tack, det vet jag. Och ibland tar det längre.

Men jag förstår att hon kanske bara mumlade för sig själv, typ, för att förvissa sig om att det var så det var, jag vet inte. Men jag är så van vid att man måste kämpa inom vården, hela tiden. Jag gissar att jag inte är helt stabil. Om man ser det hela utifrån. Inte ens inifrån.