onsdag, 11 mars, 2015


tror jag. Det tror man väl ofta iofs. Fast det är inte så komplicerat att vara borta över dagen, men jag är ju inte van att vara det. Jag har ställt fram ärtsoppsburken på bänken för säkerhets skull. Och jag ska se till att ta fram bröd ur frysen.

Sen lät jag faktiskt bli att dra igång en tvättmaskin, som jag hade kunnat hänga i morgon bitti. Det är en dag på fredag också. Och annars gör det kanske inte så mycket att jag inte tvättat. Och i morgon blir det inte särskilt mycket dator, det blir andra möten.

Och jag har en svag förhoppning att sova lite innan mobilen låter, en så vänlig melodi, men väldigt genomträngande.

Och jag gör den ytliga funderingen – varför finns mjäll? Ytterligare en oväsentlighet som kan kännas lite distraherande så här dags. Men i morgon fokuserar jag.

– ett riktigt, ett sånt med papper och kuvert och frimärke, alldeles snart. Tanken slog mig häromdagen att man ska nog inte skjuta upp för mycket, jag skickade aldrig julkort men fick ett så fint julbrev som jag på något sätt ville svara på. En person jag tycker mycket om, som jag har många goda minnen av och med.

Fast sen är det ju det här med att ha en elefant i rummet, den som ingen ska prata om. Jag har i andra sammanhang sagt att den står där och blivit illa åtgången. Den här vännen ringde upp en gång så här års för ett antal år sen och frågade om vi möjligen hade en elefant i vårt gemensamma rum. Och jag, som envist dittills tittat på mina fötter, sa att det trodde jag nog inte, men jag skulle höra med någon som visste, tänkte jag. Och den människan sa att nej, oh nej, det finns inga problem alls. Och jag fattade inte att där hade vi en rejält medberoende, så jag blev lugnad – och litade inte på min obehagliga magkänsla – och sa till den som ringt upp mig att det säkert var lugnt. Sen gick det ett halvår och det hela exploderade s a s mitt i ansiktet på mig, omöjligt att inte längre se för mig. Och då kunde jag inte säga till brevmottagaren att jag totalt misstagit mig, det hade blivit en orsak till stort bekymmer och sorg för mottagaren, så jag låter elefanten stå där med en liten prydlig duk över sig liksom. Men det känns lite konstigt.

Sen är jag med i en grupp på fb som delar kyrkbilder, trevliga bilder från alla möjliga håll. Och just i dag dök det upp bilder från en kyrka med vackra proportioner och allt, men för mig är det platsen där jag blev dubbelt utskälld och rentav bakifrån ryckt i kappan, när jag gick min väg. Ja då, man kan råka ut för både det ena och det andra, och den som ryckte sa – ‘du ska passssa dig du’ – jo, det blev många s där, för om man är riktigt arg och samtidigt ska vara lite tystlåten i rummet, då blir det så. Så för min del hade det gått utmärkt utan den visuella påminnelsen.

Men mitt brev går i väg och jag hoppas det blir till glädje.

– typ. Jag förstås. Jo, dom ringde om receptförnyelse. Och jag var beredd, hade skrivit upp ordentligt, hostade upp makens personnummer och alltihop och så säger hon i andra änden – ‘ja han fick ju citodon i juli’ och jag blev alldeles galen, jag försökte låta relativt lugn, man jag kanske inte lyckades helt och sa – ‘ja, han äter tre om dagen och har ständiga smärtor så dom ÄR slut nu och det kanske inte är konstigt’ och sen uppgav jag också den andra han skulle ha, och hon frågade vilken läkare vi ‘brukar’ ha. Ursäkta mig, vi har en provkarta på alla vårdcentralens läkare på hans recept, självklart. Jag vill ha medicin utskriven på receptet, vilken läkare som gör det är fullständigt ointressant för mig. Och hon påpekade att det tar en vecka vanligen. Jo, tack, det vet jag. Och ibland tar det längre.

Men jag förstår att hon kanske bara mumlade för sig själv, typ, för att förvissa sig om att det var så det var, jag vet inte. Men jag är så van vid att man måste kämpa inom vården, hela tiden. Jag gissar att jag inte är helt stabil. Om man ser det hela utifrån. Inte ens inifrån.

var det ingen idé att ligga kvar, jag hade varit vaken sen strax före sex, maken ville till badrummet tio över sex och somnade – tack och lov – om igen. Men det verkade genom gardinen att vara en vacker morgon, så jag gick ner i duschen, det vackra marimekkoförhänget som ser ut som en björkdunge. Och sen hade jag gott om tid för morgonpromenaden, gatan var igengrävd i dag så jag kunde ta en sväng i bokskogen, inte nån grönska än men ändå.

Och efter frukost ringde jag v-centralens lab om en tid för maken att ta blodprover som ingår i en studie Karolinska gör, han är frisk kontrollgrupp, för dom undersöker MS. Sen behövde vi receptförnya, men där ska man ringa tillbaka till mig tio i två. Men jag har gjort det iaf. Det är oerhört tillfredsställande med saker som borde göras, när dom äntligen är gjorda. Det tycker en stjärnprokrastinerare också, kanske en sån i synnerhet.

Och middagens lax är framtagen ur frysen.

Sen var en av böckerna jag lånade tydligen populär, för den fick kortare lånetid än dom andra två och nu tittar jag på den och vet att jag ska läsa den först och att det är bra om jag läser den lite raskt, men då slår det liksom stopp och jag tittar nervöst på den. Märkligt.