som jag var för elva år sen, våren innan maken blev sjuk? Eller ens som för tio år sen, våren han bodde på rehab? Naturligtvis inte. Och ändå är jag självklart mig själv, jag är fortfarande envis, obstinat, blyg, rätt gladlynt, många beskrivande ord kan hamna lika rätt fortfarande. Men jag har sett mer sorg, jag har utsatts för svek, jag har långsamt rest mig igen, jag ser inte framåt så vidare mycket, jag vet att det är så mycket jag inte förstår, aldrig kommer att förstå heller.

Men att inte se framåt betyder inte att jag inte har något hopp. Jag hoppas på förändring, jag hoppas fortfarande varje dag att kunna stiga ur mig själv mer, att bättre se andras behov, att handla mer i samklang med kärleken. För det är svårt att definiera kärlek, men när vi möter den vet vi hur den är. Och rätt ofta känner jag inte igen kärleken i mitt liv.

I går ville maken att jag skulle ta fram en särskild bok, och det gjorde jag. Men just den här boken har en speciell historia. Det är en bönbok. Just den här har vackert papper, fina vinjetter och omsorgsfull utformning, gott hantverk. Och jag hade länge önskat att hitta just en sån och vi stod på Rönells gamla antikvariat, maken och jag, när jag tittar upp på hyllan och minsann! där står ett ex. Och jag blir oerhört glad, jag lyfter ner den och säger – ‘så fantastiskt’ och maken kommer och tar den ur min hand och säger – ‘oh ja, så fint, en sån har jag alltid velat ha, den ska jag låta binda in’ och så var den, självklart för honom, hans. Och han lät binda in den i ett mycket vackert band och använde den många år. Numer har vi en annan modell, men den här står i hyllan. Och han ville ha ner den. Och min gamla sorg och bitterhet över att han så självklart såg den som sin, bara för att den fanns där, att han så totalt lät bli att förstå att den var min önskan som stod där, den slog till igen. Och inte borde någon=jag bli besviken för att någon annan snor ens bönbok. Men jag var besviken, mest över att han inte ens såg att jag höll den i min hand med tacksamhet.

Men i dag har han bläddrat mycket i den (den har inga noter), och den musik som finns till har alldeles självklart kommit tillbaka till honom, han har suttit och sjungit långa partier. Och när jag hör hans glädje kan jag unna honom den. Jag är tacksam för det han får där. Och det här är en detalj, som möjligen mer storsinta människor aldrig ens skulle noterat från början. Men jag är på väg, min väg, i långsamt tempo. Varje steg räknas.

I morgon är en ny dag, inte bara möjligt att göra fel, möjligt att göra något rätt också.