tisdag, 10 mars, 2015


som jag var för elva år sen, våren innan maken blev sjuk? Eller ens som för tio år sen, våren han bodde på rehab? Naturligtvis inte. Och ändå är jag självklart mig själv, jag är fortfarande envis, obstinat, blyg, rätt gladlynt, många beskrivande ord kan hamna lika rätt fortfarande. Men jag har sett mer sorg, jag har utsatts för svek, jag har långsamt rest mig igen, jag ser inte framåt så vidare mycket, jag vet att det är så mycket jag inte förstår, aldrig kommer att förstå heller.

Men att inte se framåt betyder inte att jag inte har något hopp. Jag hoppas på förändring, jag hoppas fortfarande varje dag att kunna stiga ur mig själv mer, att bättre se andras behov, att handla mer i samklang med kärleken. För det är svårt att definiera kärlek, men när vi möter den vet vi hur den är. Och rätt ofta känner jag inte igen kärleken i mitt liv.

I går ville maken att jag skulle ta fram en särskild bok, och det gjorde jag. Men just den här boken har en speciell historia. Det är en bönbok. Just den här har vackert papper, fina vinjetter och omsorgsfull utformning, gott hantverk. Och jag hade länge önskat att hitta just en sån och vi stod på Rönells gamla antikvariat, maken och jag, när jag tittar upp på hyllan och minsann! där står ett ex. Och jag blir oerhört glad, jag lyfter ner den och säger – ‘så fantastiskt’ och maken kommer och tar den ur min hand och säger – ‘oh ja, så fint, en sån har jag alltid velat ha, den ska jag låta binda in’ och så var den, självklart för honom, hans. Och han lät binda in den i ett mycket vackert band och använde den många år. Numer har vi en annan modell, men den här står i hyllan. Och han ville ha ner den. Och min gamla sorg och bitterhet över att han så självklart såg den som sin, bara för att den fanns där, att han så totalt lät bli att förstå att den var min önskan som stod där, den slog till igen. Och inte borde någon=jag bli besviken för att någon annan snor ens bönbok. Men jag var besviken, mest över att han inte ens såg att jag höll den i min hand med tacksamhet.

Men i dag har han bläddrat mycket i den (den har inga noter), och den musik som finns till har alldeles självklart kommit tillbaka till honom, han har suttit och sjungit långa partier. Och när jag hör hans glädje kan jag unna honom den. Jag är tacksam för det han får där. Och det här är en detalj, som möjligen mer storsinta människor aldrig ens skulle noterat från början. Men jag är på väg, min väg, i långsamt tempo. Varje steg räknas.

I morgon är en ny dag, inte bara möjligt att göra fel, möjligt att göra något rätt också.

har jag polerat spishällen. Det oväntade kan hända här också. Annars var det väl mer oväntat att vi klämde i oss var sitt nougatägg från Fazer till kaffet i dag. Jag brukar inte köpa vardagschoklad i Fastan, men nu hade ju sonen köpt i Helsingfors och ville bjuda, raringen, och då hade det varit lite oartigt att tacka nej.

Fast spispolerandet hör inte ihop med chokladångest, det är snarast det att jag såg en människa jag borde kontakta i går när jag stod och plockade till mig penséer. Det verkade lite oartigt att störta fram där vid blommorna, och nu ångrar jag lite att jag ändå inte försökte. Jag får nog testa i morgon igen, jag har försökt utan framgång förut, men det betyder ju inte att man kan ge upp.

Sen lyckades jag till slut skicka efter ett örngott till makens tempurkudde, dom har tydligen exakt lika lång livstid, båda dom tidigare har gett upp med bara nån månads mellanrum, lite märkligt. Och nya sidenkalsonger skickade jag också efter, även om säsongen går mot slut nu. Men det kan vara trevligt att vara beredd i november. Det är f ö det absolut vanligaste sökordet här, till min förvåning.

– nja, inte riktigt, jag plockar fram olika varianter av dom som kan och sen hamrar jag stillsamt in i huvudet. Men det tar tid numer, längre än förr. Jag har ju aldrig haft makens förmåga att bara ta notbladet och sjunga, men med lite tid så går det. Möjligen.

Requiem aeternam dona eis Domine et lux perpetua luceat eis. Giv henne Herre den eviga friden och låt det eviga ljuset lysa för henne.

Och så de väldiga valven till hjälp. Evighetens port. Snart står vi där. Rummets och tidens gränser överskrids, här och nu, där och sedan. Tacksamheten för dom som gått före och dom som kommer efter. Och mitt eget, djupt personliga, minne av ljuset som genomtränger allt i kärlekens flodvåg, den som omsluter allt. Att hålla fokus mitt i alla vardagens bekymmer och detaljer.

med mig själv där i morse, men jag gick ut på promenad, trots gråväder och små regndroppar. Sen visade det sig att man höll på att gräva av gatan jag brukar gå, så jag svängde in i ett villaområde jag aldrig gått genom förut. Och jag funderade på hur många konstiga utbyggnader och besynnerliga trädgårdsarrangemang folk får till. Och jag var väldigt tacksam att jag inte har något som helst ansvar för hus längre.

Sen var det dags för svärmor att åka till sin bror och lite knepigt blir det ändå ibland. Hon har berättat rätt många gånger för mig att det blev besvärligt när hon köpte ett par platta skor med hård sula förra sommaren, men hon anpassar sina skor nu och traskar snabbt utan vare sig käpp eller rollator och det är det ju inte alla av hennes jämnåriga som kan. Och vi kom fram, han hade – igen – letat upp fönsterljusstaken, som hon plockat bort rätt många gånger redan. Men han var uppe och vaken när vi kom, det stod en liten tallrik risgrynsgröt framme, men den tänkte han inte äta, sa han. Och när han fick syn på mig associerade han faktiskt till maken och sa hans namn, men sen började han virra om att han läst i tidningen (vilket jag öht tvivlar på eftersom han ser rätt illa) och det kändes som om han tänkte berätta att maken är död, han har för vana att dödförklara folk i sin omgivning, och det kände jag att jag inte riktigt orkade, så jag åkte lite raskt.

Och möjligen hämtar Yngste henne i eftermiddag.