söndag, 8 mars, 2015


på söndagseftermiddagen. Jag försöker antagligen låta bli att tänka på det som egentligen borde göras, och då ser jag alla detaljer. Aldrig har jag så blänkande köksvask som på söndagskvällen. Och badrumsspeglar. Och handfat förstås. Och höga byrån på övervåningen är dammad, en silverskål är putsad. Keramiken på spisen blänker. En massa små detaljer, såna där som kan göras som punktinsatser, utan att egentligen märkas, som kan avbrytas. Inget rejält som att skura badrummet uppifrån och ner, nej då.

Och så funderar jag på vad jag borde göra i morgon. Fast jag vet att det är inte alls säkert att jag klarar något av det planerade, men kanske. Jag funderar fortfarande på om det är någon idé att låta mobilen väcka mig till en promenad. Om jag nu skulle somna i soffan på eftermiddagen så är det kanske bra så, ett billigt pris för en morgonpromenad.

Jag manglar linnehanddukarna. När jag var mycket ung manglade jag trosorna också, men det är länge sen. Och eftersom mangeln här i hemmet står i den lilla klädkammaren innanför Yngstes rum, så manglar jag inte så mycket när han är här. Fast just nu är han inte det, men han kanske kommer i morgon kväll, så nu gäller det. Första omgången snurrar. Tre kvar, så det tar en stund. Och dom får ligga plant över natten på hans säng, har jag tänkt mig. Annars brukar jag mangla när jag tittar på tv i Yngstes rum. En omgång mellan varje reklampaus brukar bli lagom.

Och tyvärr, eftersom det var söndag, så passade jag på och stoppade i mig fazers blåbärschoklad, rätt mycket, alltför mycket. Det känns stabilt att sitta, om man säger så, som blytyngd i botten. Helt onödigt, men ibland är det onödiga nödvändigt.

ta nån bild, men årets första regnbågar-i-taket dök upp i dag, dvs solen sken in från väster mot vår takkrona, så prismorna bröt ljuset. Det är vackert, en massa lysande punkter från blått till rött. Det är också ett tydligt tecken på att ljuset kommit tillbaka. Himlen är alldeles rosa åt väster, en flock svarta fåglar avtecknar sig tydligt.

Jag förstår att det inte kommer att bli lika strålande i veckan som kommer, men det var en vacker försmak av vår. Och jag har fortfarande inte lyckats plantera penséer, men det är närmare än nånsin. Dom där julrosorna som jag köpte lite panikartat eftersom jag var för sent ute för ljung till dom krukorna, är lite hindrande nu. Jag vill inte ha dom kvar, dom var väldigt dyra så det känns oerhört slösaktigt att bara slänga dom. Dom borde få ett nytt hem. Kanske kunde jag övertala svärdottern, som är duktig på trädgård. Jag vill bara ha det enkelt, att det ska vara så svårt. Det gäller hela livet.

på termometern för första gången i år, konstaterade maken när vi åt lunch. Och jag ska alldeles snart ta mig min mugg mjölkkaffe på inglasade balkongen, som jag f ö borde göra något åt. Jag har försökt med citronträd och apelsinträd och diverse kryddor, men det blir inte så bra. Gröna fingrar? Inte så påfallande. Jag kanske får nöja mig med att sitta där ändå.

Och det har varit Vasalopp, bevars. Det närmaste jag varit, var när jag väntade Äldste – fast det visste jag inte då – och maken var i Paris och jag stod och tittade på Siljan, lite uppifrån så där. Solen sken och det var takdropp, men ordentligt med snö, som jag minns det. Och sen kom jag inte dit förrän tre veckor innan maken blev sjuk, då stod jag också och tittade ut över den stora sjön och hade en fantastisk helg, jag trodde jag var på väg att lära mig nya saker om mig själv och den värld som är min. Och sannerligen, annorlunda blev det. Och inte har jag förmått resa mig och sträcka på mig, jag står stadigt där jag nu står, men min uppskattade längd är så där 27 cm skulle jag gissa. Så känns det.